Att inte kunna slappna av när man mediterar kan vara en del av själva meditationen.
Jag är ibland uppe i så höga varv att jag inte kan varva ner, det pirrar i hela kroppen, etc. Sätter jag mig då för att meditera så låter jag själva upplevelsen av 'de höga varven', dvs kroppens signaler och reaktioner, bli det jag mediterar på.
Upplevelser och sensationer i kroppen går att 'infoga' i en meditation, men inte tankarna om dessa upplevelser.
Hänger ni med?
Börjar jag analysera vad jag känner så upphör jag därmed att meditera. Men om jag är i känslan/upplevelsen, bara låter det som sker ske, så kan jag vara kvar i meditation.
När jag på det viset helt enkelt är en betraktare till vad som sker i kroppen så klingar snart sensationerna i kroppen av. Det är bara så

Efter en stunds betraktande, utan inblandning av tankar eller försök att styra/kontrollera det som händer i kroppen, så slappnar kroppen och även nervsystemet av.
Så försök inte tvinga er själva att slappna av under meditation, det blir en paradox.
Låt kroppen tala till er, låt energierna flöda fritt. Då kommer balansen som ett brev på posten