CITAT (digitalkarin @ 29-11-2003, 11:03)
Jag har funderat kring det här med fadderbarn och brevskrivning och fotografier och så, och jag känner att jag aldrig skulle vilja träffa den jag skänker pengar till, för det skulle försätta den personen i en enorm tacksamhetsskuld som jag inte vill veta av.
Är det bara jag som tänker så?
Det här är en viktig aspekt som jag talat med många som arbetar med SOS barnbyar, Rädda Barnen m fl med.
Jag ger månatligt bidrag till är SOS Barnbyar, som sedan skickar vidare till ett barnhem i Panama, som sedan administrativt gör att ett visst antal barn kan få hem och utbildning. Att det sedan görs i formen att det är ett särskilt barn som presenteras ser jag som ett sätt att hålla mig och andra givare motiverade och ajour med barnens och hemmets situation, organisationen i utlandet mm.
Så mitt eget sätt att se det är inte att ett litet barn får pengar som han sedan ska tacka mig för, utan att pengarna går till samarbeten mellan organisationer som gör att de kan jobba konkret för att ge ett visst antal barn ett drägligare liv.
Att sedan jag och lillkillen kommer i kontakt pga detta ser jag som en positiv sidoeffekt. Hade inte alla andra människor funnits omkring honom och svenska SOS Barnbyar här, hade jag inte vetat hur jag kunde stödja. Så det är jag som har att tacka dem!