Varför är somt så skamligt? Alternativ

[Netha]

Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Redigerat av Netha: 02-07-2007, 06:09

[Ewa L]

Jag tror också att det ofta handlar om oförstånd. Ingen förväntas göra sig själv frisk från cancer. Men om någon är deprimerad... "Det är väl bara att rycka upp sig!!"

Min dotter var svårt anorektisk. Många gånger möttes vid av: "Men det är väl bara att hon äter!" De ville inte förstå att anorexian var ett symptom på en djupare — psykisk — åkomma. Jag fick skrika många gånger för att få hjälp även inom vården.

Idag är hon tack och lov helt "normal" vad det nu är.