Varför är somt så skamligt? Alternativ

[Netha]

Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Redigerat av Netha: 02-07-2007, 06:09

[Kajsa i Arvika]

Nu har vi väl kommit bort lite från det ursprungliga ämnet..


Men det som jag har upplevt varit viktigast för mej själv när jag mått dåligt har varit att "sakta ner hjärnan"... vi lever ju inte i stunden, vi e konstant tio steg före med hjärnan, allt som ska göras, planeras, barn som ska hämtas och dessutom vinden som inte blivit städad på fem år... inte konstigt vi mår dåligt!! Ophelia har rätt i det att det bara e vi själva som kan göra det valet att medvetet VÄLJA att leva i stunden, att VÄLJA att säga NEJ ibland, att VÄLJA att sätta sig själv och de sina i första rummet.. Det är inget man gör lättvindigt, man måste ständigt påminna sig själv att sakta ner när man rusar iväg av gammal vana..

Å andra sidan, när man väl ÄR där nere i "hålet" så FATTAR man inte att man HAR valmöjligheter, är man därnere behöver man hjälp att komma upp t ex av en kurator som kan hjälpa en att bena upp problemen, att identifiera ljuspunkterna så att man inte schabblar bort det som betyder mest i livet för en.. Hålla fast vid det goda, det kan vara det som e skillnaden mellan utbrändhet eller inte..