Varför är somt så skamligt? Alternativ

[Netha]

Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Redigerat av Netha: 02-07-2007, 06:09

[Kajsa i Arvika]

Nu har vi väl kommit bort lite från det ursprungliga ämnet..


Men det som jag har upplevt varit viktigast för mej själv när jag mått dåligt har varit att "sakta ner hjärnan"... vi lever ju inte i stunden, vi e konstant tio steg före med hjärnan, allt som ska göras, planeras, barn som ska hämtas och dessutom vinden som inte blivit städad på fem år... inte konstigt vi mår dåligt!! Ophelia har rätt i det att det bara e vi själva som kan göra det valet att medvetet VÄLJA att leva i stunden, att VÄLJA att säga NEJ ibland, att VÄLJA att sätta sig själv och de sina i första rummet.. Det är inget man gör lättvindigt, man måste ständigt påminna sig själv att sakta ner när man rusar iväg av gammal vana..

Å andra sidan, när man väl ÄR där nere i "hålet" så FATTAR man inte att man HAR valmöjligheter, är man därnere behöver man hjälp att komma upp t ex av en kurator som kan hjälpa en att bena upp problemen, att identifiera ljuspunkterna så att man inte schabblar bort det som betyder mest i livet för en.. Hålla fast vid det goda, det kan vara det som e skillnaden mellan utbrändhet eller inte..

[tiagirl]

Å andra sidan, när man väl ÄR där nere i "hålet" så FATTAR man inte att man HAR valmöjligheter, är man därnere behöver man hjälp att komma upp t ex av en kurator som kan hjälpa en att bena upp problemen, att identifiera ljuspunkterna så att man inte schabblar bort det som betyder mest i livet för en.. Hålla fast vid det goda, det kan vara det som e skillnaden mellan utbrändhet eller inte..

Där slår du lite huvudet på spiken... Jag borde veta att det blir bättre varje gång, med lite hjälp och stöd och tiden. Men när jag är i det svarta hålet finns ingenting. Att gå så långt som att tänka på självmord för det finns inget i livet som är värt något, då är man illa ute. Men jag har alltid alltid repat mig och tagit mig upp från just det. Kännt att så "långt ner" ska jag aldrig sjunka, aldrig överge mina barn för det är en sån "feg" utväg. Bara det att det känns inte som någon utväg, dom tankarna känns så riktigt och rediga när allt är förtvivlat. Men har aldrig någonsin gjort annat än snuddat vid tanken.
Den dagen när Johanna Sällström tog livet av sig var det som någon ryckte undan mattan för mig. Hon är lika gammal som jag och hade barn och hon gjorde det. En människa som jag tycker är så underbar som skådis och det lilla man sett av hennes privata. Där, för några månader sen var jag väldigt nere. Kunde hon kan väl jag...och alla glömmer...och lever vidare...
Gosh, det var länge sen jag var så långt under isen som jag var då. Tog så illa vid mig och stöp med huvuet före in i det svarta, jag grät i evigheter för henne, för pappa, för vänner, för stackars barnen i Afrika, för alla övergivna kattungar osv osv...
Men så en dag, eller natt, eller vecka kom solen tillbaks igen och viljan att vara jag igen. Hade jag inte skrivit så mkt som jag gjort i mitt liv hade det nog varit svårare att se ljuset, när jag är nere läser jag tillbaks och tar till mig att det går över. Men jag vet inte vad det är som gör att jag helt plötsligt ramlar ner i ett hål där ingenting i livet är värt något. Och efter några veckor, månad så begriper man knappt att man varit där och "va va dt som var så farligt"...