Varför är somt så skamligt? Alternativ

[Netha]

Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Redigerat av Netha: 02-07-2007, 06:09

[Eva-Helene]

Ja, man kan ju önska att det vore OK att prata öppet om psykisk ohälsa! Men, min mamma var varit manodeppressiv i nästan hela sitt liv, så jag har hört och sett hur psykvården, samhället och folks attityd har förändrats allt eftersom. När jag var liten trodde jag att jag var den enda i hela skolan (förutom mina syskon) som hade en psyksjuk mamma. För mej var det naturligt att mamma var på sjukhuset i några veckor 2ggr om året.
I min ungdom talades det aldrig om psykisk ohälsa på TV, men nu för tiden är det nästan dagligen, på både gott och ont. Efter "Den Stora Psyk-reformen" på 80-talet, när många av landets stora mentalsjukhus lades ner och de institutions-skadade som inte varit ute i samhället på år och dag "kastades ut", blev det mer eller mindre kaos. DÅ började media skriva och prata om psykvården och psykiska sjukdomar.
I dag pratas det, som sagt, mest om de psyksjuka i samband med våldsbrott En av mina söner har "Aspbergers syndrom", men risken att han skulle mörda är inte särskilt mycket större än att någon annan i släkten skulle göra det. Än om det nu hörs så på medierna!
Det är viktigt att vi pratar om mental ohälsa och att vi delar med oss av våra erfarenheter. Bara då kan samhället bli öppnare. Inte för att göra reklam, men RSMH är en himla bra förening (kolla gärna själva).