Varför är somt så skamligt? Alternativ

[Netha]

Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Redigerat av Netha: 02-07-2007, 06:09

[Netha]

Oj vad många inlägg det har hunnit bli... vi har varit på resa i några dagar så jag har inte läst innan.

Anledning till att jag startade tråden var person som drabbats av anorexia och där påföljande panikångestattacker.
När vi pratade öppet om det så kom det fram att det fanns fler som drabbats av lika men som aldrig vågat/velat dela detta med någon utanför familjen.
Det fick mig att undra varför det fortfarande på tvåtusentalet i vårt upplysta samhälle anses som skamligt.

När Kronprinsessan Viktoria drabbades så blev sjukdomen nästan "fin" på något vis.
Men det var väl för att hon var den hon var, och så fortsatte "vanliga dödliga" att skämmas för att de inte alls fick samma hjälp som hon.

Personen i mitt fall, har fått all hjälp i tidigt skede och det är nästan så man inte tror det är sant att det finns så engagerade, empatiska människor
i vården, som det visat sig i detta fall.