Varför är somt så skamligt? Alternativ

[Netha]

Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Redigerat av Netha: 02-07-2007, 06:09

[Fizzgigg]

Det kan kanske vara så att det kanske kan upplevas som skamlig på grund av att det handlar om osynliga handikapp och att folk ofta inte vet eller har felaktiga uppfattningar om psykiska åkommor. Folk kan se ett benbrott och vet vad ett benbrott är. De kan se utslagna tänder och livligt föreställa sig vad det innebär. Eftersom snacket har varit inne på Aspergers syndrom så är det till att börja med ett osynligt handikapp så om ingen berättar att en person har det (personen själv eller någon annan som vet om det) är det ingen som märker det. När det har berättats måste det till en lång förklaring om vad det är och vad det innebär, gärna med en powerpoint-presentation och en avslutande frågestund.

Det skulle nog upplevas som mindre skamligt om psykiska åkommor även syntes fysiskt. Gröna horn = autism, öron i pannan = schizofreni, 18 fingrar = manodepressiv osv.