Varför är somt så skamligt? Alternativ

[Netha]

Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Redigerat av Netha: 02-07-2007, 06:09

[LadyG]

Men de som lider av t ex Aspergers utvecklar inte syndromet "hux flux", de föds med det. Det går inte att bota, bara lära sig leva med det i mer eller mindre grad beroende på hur allvarlig störningen är. Aspergers syndrom kan ju vara allt från riktigt störande för den som lider av den (så mycket att de inte klarar av ett normalt liv) till att det inte alls märks utanpå ens om du skulle umgås med personen någon längre tid.

Hur många tror du vet att aspergers syndrom är medfött och att det finns en ärftlig faktor? Bara att det räknas till autismspektrat gör att folk tänker "Rainman" och klassar människor med aspergers som idioter bara för det. Det har ingenting med intelligensen att göra, som många felaktigt tror men just filmen Rainman har nog gjort mer skada än nytta i det fallet. Alla med någon form av autiststörning får automatiskt "Rainman-stämpel", bara för att det är det folk känner till något om. Autism vet folk vad det är, tror de. Och de inbillar sig att alla störningar är likadana, att det är så enkelt som att det räcker att sätta ett namn på det så vet alla vad det är.

Men det är inte lika enkelt och lätt som ett benbrott, som Fizzgigg skrev innan. Det GÅR inte att säga aspergers och alla vet vad det är, för inte ens alla LÄKARE vet vad det är. Det finns folk som utreds i många ÅR innnan de kommer till en som hört talas om syndromet och får rätt diagnos.

Det är nästan bara specialister inom sjukvården (samt en del duktiga som läser på av egen fri vilja), anhöriga och de drabbade som vet något värt att veta om sådant som t ex aspergers, schitzofreni, anorexia eller BDD.

Fast om det är några som skäms mer än andra för sin sjukdom så är det väl de killar som drabbas av anorexia. Det är trots allt en "tjej-sjukdom" men den slår lika hårt mot killar. De lider lika mycket som tjejerna, fast färre killar törs söka hjälp. Det är ingen som räcker ut en hjälpande hand till killarna, eller mycket mycket få i alla fall.