Varför är somt så skamligt? Alternativ

[Netha]

Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Redigerat av Netha: 02-07-2007, 06:09

[Netha]

För att börja i slutet av ditt inlägg... visst finns det killar med anorexia men inte vet jag om de skäms mer än tjejerna.
Det där med skam är nog mera vad vi "friska" lägger i benämningen än vad de sjuka själv gör och känner.
Vill påstå att det är väldigt många som vet att t.ex Aspergers är ett medfött syndrom

Att ingen skulle räcka anorexiadrabbade killar en hjälpande hand, det håller jag inte med om.
Visst kan en och annan råkat ut för sånt, men övervägande får alla oavsett kön, samma bemötande/behandling.



Bara att det räknas till autismspektrat gör att folk tänker "Rainman" och klassar människor med aspergers som idioter bara för det.
Där drar du förrhastad slutsats och tror att alla sett Rainman... jag har inte.

Och att det bara är specialister inom sjukvården osv som har en hum om vad det handlar om... det köper jag inte.
I dagens läge har vi så mycken info tillgänglig på alla möjliga områden... tidningar, radio, tv, internet
och då tror jag att procenten är låg avseende dem som helt saknar tillgång till dessa.