Problem med andras barn..., Fler familjerelaterade probem från mej ;0) Alternativ

[Sailor Pluto]

Har ett ganska stort dilemma just nu, som kanske inte låter så jobbigt men som faktiskt ställer till det ordentligt. Jag har själv jobbat lite med barn, men har inga egna (än ) och det känns inte som att min lilla kunskap räcker till. Måste få skriva av mej lite innan jag exploderar . Bli inte oroliga om ni ser exakt samma inlägg på ett annat forum, för jag kommer lägga ut frågan där också . Vart "där" är nånstans får ni klura på (inte så svårt).

Det är så att en släktings barn (i 6-9-årsåldern) utan förvarning dyker upp hemma hos oss... med tillhörande kompisar. Det är inte "Hej, får vi komma in?" utan mer som en flock skenande elefanter som bara tränger sej in...

Det enda de egentligen gör när de kommit in är att stimma otroligt mycket, springa runt och vara klåfingriga samt bara vara allmänt ohyfsade. T.ex. att de inte frågar om lov innan de börjar hålla på med något, är äckligt högljudda och framförallt ignorerar tillsägningar. Vi brukade ha en skål med pengar ståendes vid mikron där alla växelpengar hamnade, nu står den inte där längre eftersom ett av barnen blivit fullt inställd på att räkna dem. Och eftersom vi inte litar på att h*n uppför sej så åkte skålen undan. Såg nu sist att det barnet (efter att ha hamrat lite på datorn) gick direkt ut i köket och tittade där skålen stått. Undrar vad som hade hänt om den varit där och vi inte varit i köket just då?

Lite mer harmlöst, fast ändå ohyfsat, var när ett av släktingbarnen gick och tog frukt utan att fråga. Min sambos tillsägelse gick in genom högra örat och ut genom vänstra för fem minuter senare gick h*n och kompisen ut till fruktskålen igen och så hör man "Ska du ha en frukt?". Då tyckte jag att det var nog, och kort efter det gick dom. Hatar att använda järnrösten, men jag blev så arg .

Blir också upprörd över att våra hundar blir så konfunderade. Det kan inte vara kul för en äldre dam och en ganska nyinflyttad unghund att gå från lugna småljud till samma ljudnivå som på ett dagis. Det syns att det inte är trivsamt. Är så glad att vi har en hundgrind för trappen så att ingen kommer upp på övervåningen. Då kan åtminstone ingen gå upp och vara respektlös mot katterna (det hände innan vi hade grinden).

Skulle kunna berätta mycket mer, fast det finns risk för att det bara blir upprepningar.

Det här är inte ett problem som bara drabbar oss, utan andra i släkten också. Det är precis samma scenario, fast värre. Reagerar verkligen över att ingen gör något åt det hela! Det finns liksom inget intresse alls för att förändra det jobbiga beteendet.

Även om sambon och jag skulle införa någon sorts regler för hur de ska uppföra sej när de kommer hit så går allt om intet när de kommer hem igen. Reglerna glöms bort till nästa gång och så är man tillbaka där det började. Därför lutar det nu åt att vi inte ens öppnar dörren när de är utanför. Jag lider av "trassliga nerver" och klarar verkligen inte av att friden försvinner så ofta. Hemma måste jag känna mej trygg och helt ostressad, och just nu går det inte! Så om nån har orkat läsa alltihop får ni gärna komma med råd och synpunkter (helst konstruktiva sådana ).
Tillägg: Det vi har försökt göra är att vara tråkiga, men det verkar inte fungera. De kommer ju bara tillbaka hela tiden... Annars brukar det inte vara så skoj att gå hem till tråkmånsar.

Redigerat av Sailor Pluto: 18-07-2007, 16:17

[myskmadra]

"Tack för responsen . Eftersom det också ligger så många trampminor begravda i familjen så är det svårt att kommunicera om sånt här. Man når inte fram, och det är frustrerande. Det gäller ju inte bara det här utan andra saker också. Hur som helst så ska vi samordna lite mer om vad som ska göras när vi får elefantflock-besök . T.ex. så är det bra om man förbereder och planerar träffen istället för att de bara kommer hit och är sysslolösa. Sen är det bra om en förälder är med och håller efter dem. Samt att de inte tar med sig sina kompisar . Det kan man kanske ta senare när allt fungerar bättre. Jag vill ju umgås med barnen, men inte på de villkor som tydligen gäller nu.
Jag håller absolut med om att barn ska få vara barn, men de ska inte få vara oregerliga barn. Det är inte bra för dem heller. Hänsyn och respekt för andra är livsnödvändiga saker som de till 100% kommer ha nytta av som vuxna".
Hej sailor!
Det låter som om du ni tänker sätta ned foten! Bra tänkt, hoppas att det fungerar. I annat fall får du väl stänga dörren.
Jag har också erfarenheter av att barn uppför sig så här borta numera . Man känner inte igen beteendet och kan bli ställd innan man kommer på hur man ska lösa det. (Själv var jag mest tyst och blyg borta som barn, vilket jag inte var hemma)
Har inga egna barn men en bonusson på halvtid. Barn av idag verkar ofta sakna gränssättning från de vuxna.
Man gör dem en otjänst om man inte talar om, vänligt men bestämt vad som gäller . Det är att ta barn på allvar tycker jag!
De klarar ju inte allt ännu själva!
Tänk scenariot när barnen blir vuxna och stövlar in hos bekanta, plockar mat, pengar, skriker och allmänt beter sig.
Då är det inte lika "gulligt" längre. :-O