Problem med andras barn..., Fler familjerelaterade probem från mej ;0) Alternativ

[Sailor Pluto]

Har ett ganska stort dilemma just nu, som kanske inte låter så jobbigt men som faktiskt ställer till det ordentligt. Jag har själv jobbat lite med barn, men har inga egna (än ) och det känns inte som att min lilla kunskap räcker till. Måste få skriva av mej lite innan jag exploderar . Bli inte oroliga om ni ser exakt samma inlägg på ett annat forum, för jag kommer lägga ut frågan där också . Vart "där" är nånstans får ni klura på (inte så svårt).

Det är så att en släktings barn (i 6-9-årsåldern) utan förvarning dyker upp hemma hos oss... med tillhörande kompisar. Det är inte "Hej, får vi komma in?" utan mer som en flock skenande elefanter som bara tränger sej in...

Det enda de egentligen gör när de kommit in är att stimma otroligt mycket, springa runt och vara klåfingriga samt bara vara allmänt ohyfsade. T.ex. att de inte frågar om lov innan de börjar hålla på med något, är äckligt högljudda och framförallt ignorerar tillsägningar. Vi brukade ha en skål med pengar ståendes vid mikron där alla växelpengar hamnade, nu står den inte där längre eftersom ett av barnen blivit fullt inställd på att räkna dem. Och eftersom vi inte litar på att h*n uppför sej så åkte skålen undan. Såg nu sist att det barnet (efter att ha hamrat lite på datorn) gick direkt ut i köket och tittade där skålen stått. Undrar vad som hade hänt om den varit där och vi inte varit i köket just då?

Lite mer harmlöst, fast ändå ohyfsat, var när ett av släktingbarnen gick och tog frukt utan att fråga. Min sambos tillsägelse gick in genom högra örat och ut genom vänstra för fem minuter senare gick h*n och kompisen ut till fruktskålen igen och så hör man "Ska du ha en frukt?". Då tyckte jag att det var nog, och kort efter det gick dom. Hatar att använda järnrösten, men jag blev så arg .

Blir också upprörd över att våra hundar blir så konfunderade. Det kan inte vara kul för en äldre dam och en ganska nyinflyttad unghund att gå från lugna småljud till samma ljudnivå som på ett dagis. Det syns att det inte är trivsamt. Är så glad att vi har en hundgrind för trappen så att ingen kommer upp på övervåningen. Då kan åtminstone ingen gå upp och vara respektlös mot katterna (det hände innan vi hade grinden).

Skulle kunna berätta mycket mer, fast det finns risk för att det bara blir upprepningar.

Det här är inte ett problem som bara drabbar oss, utan andra i släkten också. Det är precis samma scenario, fast värre. Reagerar verkligen över att ingen gör något åt det hela! Det finns liksom inget intresse alls för att förändra det jobbiga beteendet.

Även om sambon och jag skulle införa någon sorts regler för hur de ska uppföra sej när de kommer hit så går allt om intet när de kommer hem igen. Reglerna glöms bort till nästa gång och så är man tillbaka där det började. Därför lutar det nu åt att vi inte ens öppnar dörren när de är utanför. Jag lider av "trassliga nerver" och klarar verkligen inte av att friden försvinner så ofta. Hemma måste jag känna mej trygg och helt ostressad, och just nu går det inte! Så om nån har orkat läsa alltihop får ni gärna komma med råd och synpunkter (helst konstruktiva sådana ).
Tillägg: Det vi har försökt göra är att vara tråkiga, men det verkar inte fungera. De kommer ju bara tillbaka hela tiden... Annars brukar det inte vara så skoj att gå hem till tråkmånsar.

Redigerat av Sailor Pluto: 18-07-2007, 16:17

[lilla mamma]

Jag har barn i den åldern, och dit mina går har jag sagt till att det är bara att köra hem dom. Gör det, säg att de får gå. men samtidigt märks det att du inte har egna barn, tror du att du som barn var tyst,snäll och stilla?

[Sailor Pluto]

Jag har barn i den åldern, och dit mina går har jag sagt till att det är bara att köra hem dom. Gör det, säg att de får gå. men samtidigt märks det att du inte har egna barn, tror du att du som barn var tyst,snäll och stilla?

Herregud, inte var jag en liten ängel hela tiden . Men allvarligt talat, när jag gick hem till någon så uppförde jag mej fint, och lät bli att härja. Lyssnade faktiskt också på värdfolket när de sa åt mej vad jag fick och inte fick. Hade lite vanligt hyfs i mej alltså, vilket de här barnen inte har... Man ska inte behöva tåla vad som helst i sitt eget hem (speciellt inte om man har mina problem med stress). Sen att de alltid har haft problem med att lyssna på vuxna bidrar till problemet (har sett många exempel på när någon försökt säga åt dem, så är en vuxen i deras egen familj där direkt och säger att de inte behöver lyssna!). Att de också lyckats hitta likadana kompisar *suckar*. Det är framfusighet på ett negativt sätt.

Ophelia, nu drar du förhastade slusatser. Jag har som sagt jobbat en del med barn och vet hur man är tydlig. Läste du inte att det är precis samma sak hos andra? Och en av dessa personer har dessutom en rejäl erfarenhet av att jobba med barn, så det är inte oss det är fel på. Snarare är det den som uppfostrat barnen som ställt till det genom att lära dem att nonchalera andra vuxna.



Redigerat av Sailor Pluto: 18-07-2007, 18:10

[Ophelia]

Ophelia, nu drar du förhastade slusatser. Jag har som sagt jobbat en del med barn och vet hur man är tydlig. Läste du inte att det är precis samma sak hos andra? Och en av dessa personer har dessutom en rejäl erfarenhet av att jobba med barn, så det är inte oss det är fel på. Snarare är det den som uppfostrat barnen som ställt till det genom att lära dem att nonchalera andra vuxna.

[/color][/font]
[/quote]

Jamen om du har jobbat med barn och vet hur de fungerar så kan du väl lösa situationen med dem och även ta ett snack med föräldrarna. Ibland måste man ta tuffa beslut. det är ju bara du som kan avgöra och bestämma hur du ska ha det. Mår du dåligt så får du ju sätta P i dörren/telefonen klart och tydligt. Visst kan det betyda att föräldrarna blir sura men det får ju du väga om det är värt eller inte.