Varför är somt så skamligt? Alternativ

[Netha]

Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Redigerat av Netha: 02-07-2007, 06:09

[Bee]

Jag tror att alltför många numera glömt det viktigaste: ”Må den utan skuld kasta första stenen”. Man kan inte erkänna sin egen skuld därför att det vore detsamma som att erkänna att man inte är perfekt! Och perfekt skall man vara. I alla avseenden. I arbetet. Hemma. I skolan. I föreningslivet. Man får ALDRIG lämna en blotta – vad skulle folk säga då? Och det är just det - vad skulle folk säga? Och då är vi tillbaka till Nethas första fråga: varför är det skamligt att ha en psykisk sjukdom?



Jag växte upp med en mamma som inte klarade av det vanliga livets prövningar. Jo, jag jag fick en aha-upplevelse av ett tidigare inlägg här i tråden. Det var väl fullständigt naturligt att mamma behövde åka på ”vilohem” ett par gånger om året?



Största boven till det hela stavas religionen! Fast på ett ett konstigt sätt. Det framgår ju rätt klart i bibeln att man inte gillar psykiskt sjuka och att man skall undvika dom.



Men i det religiösa samfund jag växte upp i hade man sitt eget sätt att hantera saken: ”Han/hon har sitt huvud för sig” och så lät man personen vara som den behövde och var ständigt omgiven av kärleksfulla personer. Det var hyfsat mycket inavel (många kusingiften) och man tog hand om ”sina egna”. Man gör så fortfarande har jag förstått (har lämnat samfundet för flera år sen).



Problemet har varit tvivlarna och de icke-religiösa. Dom har varit mer rädda för psykiskt sjuka än de religiösa (jo!). Så hur ”neutrala” vi än har blivit har vi inte tagit med oss det kärleksfulla att en person ”har sitt huvud för sig” utan vi förkastar personen istället och lämnar honom/henne till ”ulvarna”.



Dagens ”sjukvård” i detta avseende i min hemkommun lämnar jag därhän. Det är knappt värt papperet det är skrivet på. Men så det också väldigt nära ”Schartau-land”, dvs Bohuslän. Gamla "kulturer" lever länge!