CITAT (KURT @ 25-11-2003, 07:06)
Som sagt tidigare så finns mineralerna i växterna för att de har funktion där (järn i cytokromer och magnesium i klorofyll etc), så länge växterna klarar att växa så skiljer sig nog inte mineralinnehållet så mycket. Däremot kan man ju i vissa fall få alltför mycket mineraler i grönsakerna, tex bly!
Så enkelt är det inte. Växter innehåller både mineraler som är absolut nödvändiga i vissa bestämda funktioner, Mg i klorofyll, Fe och Cu i vissa cytokromer. Sedan finns det ett helt annat bruk och det är ganska ospecifikt och det är som osmotiskt aktiva ämnen. De behöver helt enkelt joner som gör att cellernas vakuoler kan hålla kvar vatten.
Vakuolreserven av mineraler kan i många fall utnyttjas om det av något skäl uppstår brist på ämnet i fråga.
Sedan finns det ett rätt märkligt fenomen: vissa växter ackumulerar selektivt vissa ämnen, gud vet varför, trots att de uppenbarligen inte har någon fysiologisk betydelse. Ett känt exempel är théplantan som selektivt tar upp flyorider till den grad att vi thédrickare inte behöver ha flourtandkräm.
Sedan finns det en myt som grasserar i vissa kretsar: att det är bra med höga spårämnenshalter. Visst, vi behöver spårämnen, men i små mängder. Ett flertal spårämnen är tämligen giftiga i högre halt varför vi bör ha "tillräckligt men inte mer". I Sverige är detta inte något stort problem, men i en del andra odlingszoner där jordarna är problematiska förekommer uppenbarligen problem med höga spårämneshalter.
:
Näring/nyttighet/jord/odling/fundering, Vad som kommer in
24-11-2003, 22:01
