Det sägs ju att det är under dom första sekundrarna när man träffar en främmande människa som man skaffar sig en uppfattning om denne. Hur skall man kunna se människan bakom ansiktet när sikten skyms av en massa järnskrot? För min del tycker jag oftast instinktivt illa om vandrande skrotupplag eller tatuernerklottrade typer. Visst har dom rätt att se ut hur dom vill men samtidigt har jag rätt att tycka vad jag vill och jag tycker ofta det är helsjukt. Byxor nerhasade till knäna är störtlöjligt. På killar åtminstone, på tjejer skulle jag kanske uppskatta det.

Michelle Pfeiffer är en riktig goding.