Sägner, har ni några Alternativ

[Marina i Hällekis]

Jag tycker det är kul med historia och lokala berättelser.

Här kommer en om Hällekis, där jag bor.
(Stavades förr Hellekis)

Förr bode i trakten en jätte, Helle och han blev förälskad i en jättekvinna, Kisa från ön Lurö i Vänern.
De bosatte sig i Mörkeklevsgrotta i Munkängarna. (känt från Gröna rum - Hannu)
Till tak tog han en väldig snäcka, och i grottan tog han upp den klaraste vatten källa.
Helle var känd för att vara rättvis, god och hjälpsam.

Sägnen är gammal och djupt rotad, då det fanns "bevis" på att de existerat.
Deras gravar låg där cementas gamla stenbrott är, fram till 1917, då de förstördes när brottet utökades.

Linné såg dock jättarnas gravar och beskrev dem: "Hennes graw war wid pass en nio alnar lång håla men hans aldeles förfallen."
Man ska dock mätt hans skalle vid något tidigare tillfälle och det mätte 57 tum, runt horisontalomfånget.
På 1700-talet hittades också två gigantiska svärd, förstora för någon människa.
Detta ansågs också vara bevis.
Svärden finns kvar i privat ägo, på Hellekis säteri.

Redigerat av Marina i Hällekis: 08-11-2007, 10:14

[aanderss]

Det var den medeltida kung Knut som började bygga Lunds domkyrka. Kyrkan är uppförd av sandsten, vilken hämtades från trakterna av Höör. Det var ett tungt arbete att föra all denna sten de fem mil långa vägen till Lund. Hur det gick till berättas i följande sägen
Helgonet Sankt Laurentius (senare känd som St Lars) var en dag på vandring utanför Lund när han råkade möta en jätte som bodde i en jordkula under Tursakullen.
- Varför ser du så sorgsen ut, Sankte Lars? undrade jätten.
- Skulle jag inte vara sorgsen? genmälte Sankte Lars. Guds ord får ingen framgång här utan en kyrka, och en sådan kan jag inte bygga själv. Och ingen har jag heller som kan hjälpa mig.
- Om du vill, ska jag hjälpa dig, sade jätten. Men då får du allt betala mig ordentligt för min möda.
- Vad begär du? frågade den helige mannen.
- Jag begär solen och månen, de stora ljusen som vandrar på himmelens fäste.
- Dem har jag ingen makt över. Och även om jag hade det, så kan jag inte lämna hela världen i mörker.
- I så fall får du som ersättning ge mig dina båda ögon, sa jätten.
- Det är ett hårt bud och ett tungt offer, sade Sankte Lars och skakade på huvudet.
- Kanske det, sade jätten. Men om du vill ha din kyrka byggd så är det offret du måste ge mig. Nåväl, jag ska ge dig en möjlighet att ändå klara dig. Seden hos oss jättar bjuder att om du kan gissa mitt namn slipper du bli blind. Jätten kastade huvudet bakåt och skrattade - det kan du aldrig, för det finns ingen dödlig i världen som känner mitt namn. Sankte Lars grubblade en stund, men sen beslöt han att göra som jätten sagt. Jätten höll sitt löfte och började genast bygga. Det gick väldeligen undan, och efter bara ett par månvarv stor kyrkan nästan färdig. Nästa dag skulle allt vara klart, människorna i bygden skulle kunna gå dit och undfå den heliga nattvarden - och då skulle jätten också ha sin lön. Full av vemod vandrade Sankte Lars ånyo ute på backarna utanför Lund då han hörde en svag sjungande röst under jorden. Det var jättens hustru som sjöng sin lille flicka till sömns, och hon sjöng:

Tie stille sön kiere min, Ret nu kommer Find faderen din, Och giffuer dig soel och maane at lege med, Eller och begge S. Lavritzis öyne.
Sankte Lars blev glad. Nu visste han jättens namn - Finn. Han skyndade till kyrkan och ropade namnet högt så att alla kunde höra. Jätten förstod att han nu var lurad på lönen och utom sig av raseri rusade han hem till sin håla och hämtade hustrun. Tillsammans sprang de båda jättarna ner i kyrkans krypta för att störta omkull hela bygget. Men då skedde ett under. I samma ögonblick de grep om en av grundpelarna för att vräka den över ända, förvandlades de till - sten. Och där står de än idag.

Redigerat av aanderss: 06-11-2007, 13:13