CITAT (aanderss @ 06-11-2007, 13:09)
Det var den medeltida kung Knut som började bygga Lunds domkyrka. Kyrkan är uppförd av sandsten, vilken hämtades från trakterna av Höör. Det var ett tungt arbete att föra all denna sten de fem mil långa vägen till Lund. Hur det gick till berättas i följande sägen
Helgonet Sankt Laurentius (senare känd som St Lars) var en dag på vandring utanför Lund när han råkade möta en jätte som bodde i en jordkula under Tursakullen.
- Varför ser du så sorgsen ut, Sankte Lars? undrade jätten.
- Skulle jag inte vara sorgsen? genmälte Sankte Lars. Guds ord får ingen framgång här utan en kyrka, och en sådan kan jag inte bygga själv. Och ingen har jag heller som kan hjälpa mig.
- Om du vill, ska jag hjälpa dig, sade jätten. Men då får du allt betala mig ordentligt för min möda.
- Vad begär du? frågade den helige mannen.
- Jag begär solen och månen, de stora ljusen som vandrar på himmelens fäste.
- Dem har jag ingen makt över. Och även om jag hade det, så kan jag inte lämna hela världen i mörker.
- I så fall får du som ersättning ge mig dina båda ögon, sa jätten.
- Det är ett hårt bud och ett tungt offer, sade Sankte Lars och skakade på huvudet.
- Kanske det, sade jätten. Men om du vill ha din kyrka byggd så är det offret du måste ge mig. Nåväl, jag ska ge dig en möjlighet att ändå klara dig. Seden hos oss jättar bjuder att om du kan gissa mitt namn slipper du bli blind. Jätten kastade huvudet bakåt och skrattade - det kan du aldrig, för det finns ingen dödlig i världen som känner mitt namn. Sankte Lars grubblade en stund, men sen beslöt han att göra som jätten sagt. Jätten höll sitt löfte och började genast bygga. Det gick väldeligen undan, och efter bara ett par månvarv stor kyrkan nästan färdig. Nästa dag skulle allt vara klart, människorna i bygden skulle kunna gå dit och undfå den heliga nattvarden - och då skulle jätten också ha sin lön. Full av vemod vandrade Sankte Lars ånyo ute på backarna utanför Lund då han hörde en svag sjungande röst under jorden. Det var jättens hustru som sjöng sin lille flicka till sömns, och hon sjöng:
Tie stille sön kiere min, Ret nu kommer Find faderen din, Och giffuer dig soel och maane at lege med, Eller och begge S. Lavritzis öyne.
Sankte Lars blev glad. Nu visste han jättens namn - Finn. Han skyndade till kyrkan och ropade namnet högt så att alla kunde höra. Jätten förstod att han nu var lurad på lönen och utom sig av raseri rusade han hem till sin håla och hämtade hustrun. Tillsammans sprang de båda jättarna ner i kyrkans krypta för att störta omkull hela bygget. Men då skedde ett under. I samma ögonblick de grep om en av grundpelarna för att vräka den över ända, förvandlades de till - sten. Och där står de än idag.
Ofta inriktar man sig på olikheter mellan länder, kulturer och människor.
Tittar man sig runt inser man snart att vi är ganska lika och jorden inte är så stor.
Förr berättades sagor och sägner muntligt och samma historier dyker upp, bara lite olika, på olika ställen.
Samma berättelse om jätten Finn, finns i Norge och då gäller det Trondheims domkyrka.
Berättelsen finns även innom den nordiska mytologin;
En jätte från en smedsläkt, erbjuder sig att bygga en skyddsmur runt Valhall och Midgård.
Arbetet skulle ta exakt 3 år och som enda hjälp skulle han ha sin hingst Svadilfare.
Klarade han detta ville han ha Freja till hustru och dessutom solen och månen, men misslykades han att på utsatt tid göra muren, fick han inget.
Asarna gick med på avtalet, eftersom området var stort och de var säkra på att han skulle misslyckas.
Efter ett par år blev de oroliga, arbetet gick för bra, jätten och hans hingst var snabba.
Skulle de vara tvugna att gifta bort Freja och leva i evigt mörker både dag och natt?
Loke som kunde ändra skepnad, förvandlade sig till en märr och ställde sig att gnägga i skogsbrynet, hingsten Svadilfare blev då som tokig och sprang till skogs med märren och försvann.
Jätten blev då rasande, när han insåg att han blev lurad, men då klippte Tor till honom med hammaren så skallen gick i tusen bitar, som de sedan använde till att själva göra klart muren med.
Märren kom tillbaka och födde senare en åttabenat föl, Sleipner.
Jätten Finn, finns också hos kelterna, där han blir hjälte och dricker ur månens källa och får då profetians gåva.
Tack ni för era berättelser och fortsätt gärna att dela med er
