Odla Läkepassionsblomma, friland? Alternativ

[TantKakelugn]

Hej,

Är ny på forumet och kan inte odla ett smack Däremot är jag väldigt intresserad av läkeväxter då min kropp inte accepterar allt för raffinerade läkemedel.

Har nu hittat läkepassionsblomman, som hjälper avsevärt mot min ångest och paranoia... Tyvärr verkar det bara finnas i Friggs te "Kvällsro" och ingen av hälsokost-affärerna jag besökt har det i lösvikt... påste är dyrt.. Och eftersom jag har tillgång till odlingsmark i Sthlms-trakten så tänkte jag ge mig på ett försök att odla upp ett "fält" med blomman nästa år, i första hand till eget bruk, men planen för framtiden är att producera örter till försäljning... Det är då också väldigt viktigt att odlingen blir ekologisk.

Så nu undrar jag.. Är det möjligt att odla blomman ekologiskt på större områden? Var får man tag på fröer? (jag har letat, kanske dåligt... men jag HAR letat ) Och finns det någon som har tips och råd till en n00b så vore jag väldigt tacksam.

Tack på förhand!

[Jan Lindgren]

Hej!
Jag är övertygad om att vissa människor inte tål antidepressiva mediciner men jag känner så många människor som mår utmärkt av dem. Det låter fullständigt vidrigt vad du har råkat ut för, men inga jag känner har råkat ut för något liknande. Det är mycket bra att du har hittat något som passar din kropp och det är bra att du fortsätter att reda på mer. Jag håller med dig att det finns inkompetenta psykiatriker. Jag skulle aldrig gå till en offentlig psykiatrisk klinik. Jag har varit med som stödperson några gånger och det var inte upplyftande. Som tur är finns det privatvård att få. Det är dock alltför svårt att hitta någon kompetent som har tid. Alla är fullbokade. Har man inte någon som är frisk och stark vid sin sida så får man ingen hjälp. Har man en svår depression så har man ingen ork att ta itu med något. Helst vill man bara försvinna. Jag har aldrig sett någon som blivit lycklig av SSRI men däremot har de blivit normala. Samma trevliga personer som tidigare. Jag har ätit de flesta bensodiazepiner som finns och mått utmärkt av dem. För mig har det varit ett bra medel att ta till natten när livet varit för stressat. Jag har naturligtvis varit väl medveten om riskerna så jag har varit försiktig. Nu har jag lyckligtvis fått sparken så livet är lugnt och bensodiazepiner är fullständigt onödiga.
Jag hävdar dock att vilka biverkningar som helst är bättre än en djup depression.
Jag har inte ännu hunnit läsa dina hänvisningar men jag ser framemot det. Jag ska också visa min hustru som har biokemisk utbildning.
Det gör mig glad att du orkar kämpa det visar att du just nu inte är nere i botten. Kämpa vidare och ge inte upp!!
MVH
Jan Lindgren

[TantKakelugn]

Jag hävdar dock att vilka biverkningar som helst är bättre än en djup depression.

Det gör mig glad att du orkar kämpa det visar att du just nu inte är nere i botten. Kämpa vidare och ge inte upp!!
MVH
Jan Lindgren

Och jag anser att när jag varit nära döden 2 ggr pga just dessa "säkra" mediciners biverkningar så är det inte värt det.

Sen, så måste du tänka på att allt man vill när man mår dåligt, är att vara "normal". Många anpassar sig efter detta vid medicinering, och även om du som utomstående upplever dem som "sitt gamla jag" så vet du ju faktiskt inte vad som pågår inne i deras huvuden. Man vill inte vara till mer besvär och rättar sig därför in i ledet igen. Detta får man reda på om man tittar runt lite på olika forum på internet som riktar sig till alla dessa människor som psykiatrin har i sitt våld. Man vågar helt enkelt inte säga hur man mår för att folk inte ska bli besviken på en. Finns många som lever "normala" liv utåt sett, men inuti mår de skit. För mig är det t ex inte speciellt svårt att peka ut vem i ett rum som går på antidepressiva, det syns, om man vet vad man ska leta efter.

Tyvärr kan inte jag söka till någon privat mottagning, eftersom jag bor i "fel" stadsdel. Och när det gäller övrig privat vård så får man bekosta den ganska mycket själv och jag lever på mindre än existensminimum redan. Vart vänder man sig då menar du? Jag kan inte annat än undra vart du hittar dessa lyckliga psykpatienter, för det är inte dem jag mött under inläggningar, läkarbesök, i min bekantskap osv. De flesta känner sig överkörda och lurade. Detta är ett problem som jag vet att t ex Aleris Psykiatri, med Svenskt huvudsäte i Sthlm, arbetar med. Att faktiskt lyssna på vad patienten vill, snarare än att som läkare leka rockstjärna och dela ut droger till sina fans för att döva dem... De använder en hårdare form av kärlek (en med regler, riktlinjer, någon som ringer och kollar hur du mår...istället för att för att bara medicinera och glömma bort) för att hjälpa folk som har hamnat på villovägar. Du borde kolla upp hur bra de faktiskt lyckas, och där handlar det inte om mediciner, utan om folk som bryr sig och faktiskt jobbar 24 h per dygn, just för att de bryr sig. Dallas här från Malmö är en av dem.


Sen kanske jag ska tillägga att jag inte är diagnostiserad med "depression", och anledningen till att JAG inte ger upp är för att det fortfarande inte finns någon adekvat medicinering för min diagnos, mer än tillfälliga, korta nödlösningar med mediciner ämnat för annat.