Betty:
Jag kan inte riktigt acceptera att kroppen ska få bestämma över
själen/psyket.
Jag önskar att man kunde äta enbart då man kände för det. Att fasta blir ju lite så... magen kanske skriker och huvudet blir tungt, men det är ändå jag (min hjärna) som bestämmer om det ska ätas eller inte.
Sen är det nån känsla som jag inte kan definiera, men man känner sig på något sätt renare när man inte äter... (och det är nu alla blir jääätteoroliga och tror att jag har grava ätstörningar...)

Jag tycker det viktigaste är att själen mår bra. Min själ är mitt jag, kroppen är inte en lika integrerad del av mig.
Jag är min själ, men jag är ganska ofta osams med min kropp.
Så någonstans handlar det väl lite om att bevisa för sig själv (och för sin kropp) att det är jag och inte den som bestämmer.