I morgon börjar mitt nya liv, dessvärre inte av fri vilja :-( Alternativ

[Ewa L]

Har under 18 månader bett att mitt blodsocker skulle kollas. Egentligen inte av så många anledningar bortsett från; havandeskapsdiabetes (med havandeskapsförgiftning) med bägge barnen, diabetes i släkten, övervikt.

Varenda gång har de bara frågat: Har du några symptom då? Nej, visserligen inte. Och så har jag gett mig. Men inte denna gång, då röt jag till och frågade varför i h-e de inte ville göra det? Var det så dyrt, eller vad?

Alltså var jag och tog fasteblodsocker och skulle få besked om några veckor = efter helgerna. Men de ringde efter några timmar.

Diagnos: diabetes!!

Inte ens att jag kan säga: "Vad var det jag sa" kan riktigt trösta mig idag.

Alltog, har laddat upp med godis och chips för att ta farväl ikväll. Tackat nej til inbjudan och håller "gravöl" istället.

Kramizar på er alla odlaliter!!

[Siv i Bollnäs]

Till Ewa L vill jag säga: Lycka till med hälsan det nya året och friskt mod! Hoppas att du får ordentligt stöd från sjukvården med diabetessköterskor och dietister. Tyyvärr fungerar det inte alltid som man skulle önska. Min man hade förhöjda fastevärden vid upprepade tillfällen (mer än 8,5 mmol/l) för något år sedan då han sökte för andra fel, men inte att någon reagerade för detta... Tvärtom tyckte en diabetessköterska han ringde upp att "det inte var så farligt" Någon utredning var det inte tal om! (Hon har slutat nu som diabetessköterska). En läkare tyckte det räckte med kontroll 1 gång per år. Jag som jobbat som BMA på sjukhuset var naturligtvis oerhört arg, och så småningom fick han i alla fall göra en s k glukosbelastning vilken visade att han hade diabetes helt solklart. Nu är det tabletter och diet som gäller.
Det finns tyvärr en viss tendens hos diabetespatienter och anhöriga att förringa betydelsen av att äta riktigt, men vill man undvika att få börja med insulinsprutor är det faktiskt inte så att man kan tillåta sig att äta vare sig godis eller annat som innehåller socker, annat än någon enstaka gång - och då i små mängder. Att äta "som vanligt" kan det inte bli tal om.
Men livet slutar inte för att man fått diagnosen diabetes, även om man ska ta det på allvar! Det är onekligen gynnsammare att få Typ 2-diabetes (tidigare kallad åldersdiabetes) än Typ 1 (som drabbar barn i första hand). Någon har sagt att om alla människor åt vad en diabetiker ska äta, så skulle alla vara mycket friskare!
Lycka till än en gång!

[Ewa L]

Till Ewa L vill jag säga: Lycka till med hälsan det nya året och friskt mod! Hoppas att du får ordentligt stöd från sjukvården med diabetessköterskor och dietister. Tyyvärr fungerar det inte alltid som man skulle önska. Min man hade förhöjda fastevärden vid upprepade tillfällen (mer än 8,5 mmol/l) för något år sedan då han sökte för andra fel, men inte att någon reagerade för detta... Tvärtom tyckte en diabetessköterska han ringde upp att "det inte var så farligt" Någon utredning var det inte tal om! (Hon har slutat nu som diabetessköterska). En läkare tyckte det räckte med kontroll 1 gång per år. Jag som jobbat som BMA på sjukhuset var naturligtvis oerhört arg, och så småningom fick han i alla fall göra en s k glukosbelastning vilken visade att han hade diabetes helt solklart. Nu är det tabletter och diet som gäller.
Det finns tyvärr en viss tendens hos diabetespatienter och anhöriga att förringa betydelsen av att äta riktigt, men vill man undvika att få börja med insulinsprutor är det faktiskt inte så att man kan tillåta sig att äta vare sig godis eller annat som innehåller socker, annat än någon enstaka gång - och då i små mängder. Att äta "som vanligt" kan det inte bli tal om.
Men livet slutar inte för att man fått diagnosen diabetes, även om man ska ta det på allvar! Det är onekligen gynnsammare att få Typ 2-diabetes (tidigare kallad åldersdiabetes) än Typ 1 (som drabbar barn i första hand). Någon har sagt att om alla människor åt vad en diabetiker ska äta, så skulle alla vara mycket friskare!
Lycka till än en gång!

Du har så rätt i allt du skriver!
Inte minst har mina kontakter med sjukvården lärt mig att egentligen är det ingen annan än jag själv som tar verkligt ansvar för mitt liv och min hälsa.
Att konfrontera berörd personal efteråt — vad det än gäller — får bara till resultat: En axelryckning och "oops". Det är inte de som behöver leva med konsekvenserna.

Som sagt: Alla människor skulle leva som diabetiker.

Kanske vi skulle börja ta lika bra hand om oss själva och våra kroppar som vi gör med våra växter och trädgårdar?

Tack alla som skrivit uppmuntringar till mig. Det behövde jag så väl ikväll. Mängder med kramar till er alla.