CITAT (*Ulrica* @ 05-02-2008, 14:35)

21 december. En wester terrier dödades av varg i Ekshärad, Värmland. Hundägarna släppte ut terriern när de skulle ut hämta ved på kvällen. Terriern kom inte tillbaka och efter en stund kunde ägarna konstatera att hunden dödats av varg på gårdstomtens gräsmatta, några meter från boningshuset.
Som sagt, vargar upplever våra byrackor mer som villebråd än som artfränder, men jag undrar lite hur man gör när man konstaterar att en westie har blivit vargdödad?
Blir det något kvar av den lilla så är väl inte vargen hungrig och om inte vargen är hungrig så bryr den sig nog inte så mycket om en moppsig ulltuss. Slutligen borde de nog ha hört slagsmålet. Varken hundar eller vargar slåss i tysthet, stora eller små, så jag tror faktiskt inte ett skit på den rapporteringen.
Läser man vidare i statistiken så ser man att det bara återstår lite benrester av hundarna och det är väl ändå ett tydligt bevis att vi blekfeta människor tar mer utrymme i Guds sköna natur än vi behöver.
Visst skulle jag bli oerhört ledsen om mina hundar blev vargmat, men jag skulle heller inte utsätta dem för faran om det fanns varg i "min" skog. Gjorde jag det fick jag faktiskt skylla mig själv och dessutom bära skulden för oansvaret.
Bor jag vid en starkt trafikerad väg släpper jag väl heller inte ut hundarna okopplade?
Starkast vinner och vi får nog acceptera att vargen är både smartare och psykiskt starkare än oss. Vid en jämn kamp om att överleva i vildmarken utan vapen är det ju knappast människan som kommer att klara sig bäst, tummar eller ej.
/Grå