Ungefär så kände jag när min bror började att prata om att kristallkronan, pendylen, diskmaskinen , soffgruppen mm lite mer värdefulla saker skulle han ta med hem direkt för dem skulle han ha. Kändes precis som om han bara väntat på att våra föräldrar skulle gå bort så att han kunde få plocka ut det " gottaste "med någon sorts storebrors-rätt. Han ville heller inte att vår bortgångna halvsysters son skulle ha några saker efter sin morfar , vår far.
Jag hade inga andra syskon som kunde hjälpa mig så jag fick stå upp för mig själv. När han märkte att jag satte hårt mot hårt gav han sig och det löste sig utan konflikter. Han insåg att han gått över någon sorts anständighetsgräns.
Redigerat av mamamaggan: 11-02-2008, 00:35
--------------------
Mälardalen zon 2 - 3
Att känna skuld är att vara human
|