Jag både rensar bort och odlar nässlor och bränner mig ofta så att jag till och med får feber... Trots allt älskar jag dem.
Kärleken växte när jag grävde upp obruten mark på ca 400 kvm där jag ville odla upp hela ytan. Har man nässlor där man inte behöver gå eller odla så kan de ju bara stå.
En stor fördel om man vill odla är att där nässlor växer är jorden oftast helt suverän för det mesta man vill så. Har de fått stå och vissna under många år på ett ställer kan jorden vara så lucker och näringsrik att man kan odla de mest krävande växter... (Och dessutom säker de sig till humusrik, fuktig jord från början.)
Jag började i augusti ett år med att slå av alla nässlor med lie. Buntade ihop, snörade och hängde upp och ned. När de torkat smulade jag knippena med händerna och använde smulet som krydda till brödbak, som pastakrydda, i soppa och allt möjligt. Hur gott som helst!
Sedan grävningen. Långa, starka och finfördelade rötter... Men framför allt, i jorden fanns naturlitgvis en mängd sovande nässelfrön. Det blev till att täcka gångarna mellan odlingsäddarna helt med pressenningar och geotextil, och att hålla de ytor jag ville ha nässelfria så stora att jag klarade att åtminstne en eller två gånger under sommaren rensa innan de gick i frö.
Redan på andra säsongen hade rotsystemen under de täckta gångarna dukat under, och nässelbestånden i bäddarna var betydligt mindre. Och då hade jag ändå hjälpt till att fröså nässlor överallt genom att jag tog bort den första omgången efter frömognaden.
Så helt omöjligt är det inte, men man får inte vara rädd för en enstaka oönskad nässla lite här och var. Häng den upp och ned, smula ned i maten och njut!
--------------------
|