Ert förhållande till grannarna Alternativ

[stason]

Jag behöver moraliskt stöd...

Det är så att min nyinflyttade granne har en enorm gräsmatta med lite träd på. En gräsmatta som bara skriker efter en ordentlig trädgård. Nu har han varit ute och rensat i buskarna och det är ju inget fel med det men till min förskräckelse har han nu sågat ner ett enormt körsbärstrad! Och inte nog med det för för några dagar sedan när jag och farsan var ute och fällde ett dött träd i min trädgård såg jag i ögonvrån hur en stolt och vacker gran på 12-15 meter rörde sig. En tanke flög genom huvudet "Han kommer fälla den!" och några sekunder senare hör man från grannen: "TIMBER!" och granen lämnar jordelivet.

Jag har ju ingen rätt att styra över vad grannarna hittar på men det är ändå tråkigt när han redan har så mycket plats att göra vad han vill på. Jag var tvungen att be honom låta bli ett träd där två skator byggt bo för 4-5 året i rad. De kan jag se från ovanvåningen och det med glädje.

Hur reagerar ni när era grannar våldför sig på naturen?

[Zanna]

Det är det så här jag menar. Jag måste berätta att jag har ett personligt förhållande till grannens trädgård eftersom den en gång tillhörde en väns föräldrar och vi brukade leka och klättra i det nu försvunna trädet. Om jag inte hade känt till varenda millimeter av trädgården hade jag nog inte brytt mig.

Det är kanske där saken ligger, du har minnen förknippade med träden. Jag bor i farmor och farfars hus och när vi var små klättrade vi i äppelträden och hade underbara sommrar där. Nu vill jag ha massor av blommor och lummigt men samtidigt ligger ju barndomsminnena i bakhuvudet och vill väl egentligen ha kvar tomten som den är - och alltid har varit. Ett av äppelträden är dessutom så förstört nere i stammen (tudelad med massor av kryp - antar jag) så jag måste väl ta ner den snart. Men jag vill inte. Kanske måste jag kapa trädet för att gå vidare i livet?