Halvgalen ekorre Alternativ

[Discogiraffen]

Har länge funderat på hur mycket frön småfåglar kan äta. Min fröautomat töms ett par gånger i veckan - tills jag upptäckte vad som stod på. Kom upp en morgon och såg herr ekorre hänga i baktassarna från grenen och moffa frön så det stod härliga till..! Stackars småfåglar satt i trädet och såg hungriga och ynkliga ut. Jaja, tänkte jag, han kan väl få frukost. Men när frukost blev till brunch, lunch, middag och fika tyckte jag faktiskt att det fick vara nog och gick ut för att prata allvar med honom. Döm om min förvåning när han inte blev det minsta rädd för mig, utan istället hoppade runt och ställde sig i värsta attackposition och sa tjcktjcktjck åt mig..! Jaså, tänkte jag och tog ett steg närmare, så jag stod en halvmeter från honom - och fick ett ännu stridsberett tjcktjcktjck plus en doftmarkering i trädet..!! Jag känner inte ekorrar så väl, men jag erkände mig besegrad och retirerade och bjöd honom på de få frön som fick kvar... En stund senare kom han tillbaka och jag gick ut igen - och kom faktiskt så nära att jag nuddade hans svans! Har nog aldrig sett en ekorre se så förnärmad ut... jag har alltid tyckt jättemycket om ekorrar - men nu vet i sjutton... Tilläggas bör väl att jag är uppvuxen i stan och inte så bekant med 'vilda djur'... kan jag mata honom med något så han låter fåglarnas frön vara i fred? Och var ska jag lägga det? Det är ju lite roligt att ha honom i trädgården om han kan samsas med resten av gästerna.

[Grå]

Gode tid vad jag skrattar när jag läser denna tråden Visst är de små otäckningar egentligen, men just p.g.a att de är så pigga och intelligenta kan man ju inte låta bli att tycka om dem.
Morfar i Finland hade en "tam" ekorre som han höll på och grejade med. Jag har ett kort på dem tillsammans, när morfar sitter i köket och ser allmänt ruggugglig ut - sådär som bara en Finn-Pekka kan göra, och ekorren sitter på köksbordet jäme honom och knaprar på något. När morfar dog försvann den.
Efter att stormen Per drog förbi och de stora skogsmaskinerna kom för att ta hand om både nytt och fallet virke blev min mamma stoppad på en promenad av en ekorre i ett träd som var något så hejdlöst förbannad för att skogen hade försvunnit. Den satt på en gren i ögonhöjd och spände ögonen i mamma och tjattrade och stampade med foten och skällde j****r i havet! Hade den kunnat hytta med knytnäven så hade den nog gjort det.
Och slutligen min klassiska Piff&Puffs julafton-skildring - en tidig lördagmorgon i Januari i år.
Alfons som är en stor, tigrerad Grand Danois hane - ett år gammal stod i gryningen och tittade längtansfullt ut genom hallfönstret på övervåningen, medan han väntade på att jag skulle vakna till och gå upp. Rätt vad det är lägger han upp jordens vrål och börjar fara runt som en tätting i husets alla fönster. Rusar in till mig i sovrummet och knuffar, buffar och gruffar och kastar blickar ut genom sovrumsfönstret. "Matte,matte!! KOM!! Det är JÄTTEVIKTIGT!! UTE! KOM!!!"
"Är du kissenödig Valpons?" frågade jag och drog suckande på mig morgonrocken och gick ned för att öppna dörren.
Till min förvåning sprang han inte till första bästa buske och lyfte på benet, utan däremot till pilträdet där fågelbordet hängde och ställde sig raklång (nästan 2 meter) upp mot det och morrade ilsket.
"Vad i hela friden...??!!" tänkte jag och kikade extra noga vad det var han morrade åt, för han brukar inte bete sig så mot småfåglar, mer än att han gärna snor deras talgbollar och äter upp dem om jag inte lyckas hänga dem högt nog.
Men där i pilkronan satt ingen småfågel, utan en ganska stor ekorre som skällde tillbaka på Alfons.
Det såg riktigt roligt ut och jag stod och tittade på dem en lång stund. Tillslut tröttnade Alfons och kom in, men när jag sedan gick ut och skulle lägga lite överblivna julnötter i trädklykan sprang ekorren ner från trädet och skuttade iväg, högljutt och märkbart irriterat tjattrande. Sedan dess har jag inte sett den här i trädgården, men när man är ute i skogen ser man dem ofta kila mellan stammarna.