Håller fullständigt med om att bekräftelse är en otroligt kraftig motivator här (och i många andra fall)! Vem känner inte igen sig i det...:?
Rahmat2: Ang. sonen så är det så att han är på en ny skola och han är en av tre som aspirerar på titeln "Kung-av-xxxx-skolan" och han därav att han har svårt att köra den lite mer ödmjuka attityden (den han har hemma) och många händelser eskalerar och får onödigt stora proportioner. Han dras med utan att tänka. Sen är det förstås vissa lektionen som är värre än andra - de pedagoger han inte har "respekt" för och så vidare....
Men jag antar att det är så att ha en tonårig son. *suck* även om det förstås finns gradskillnader i helvetet.
Men, jag älskar honom över allt annat och hoppas att vi ska reda ut detta innan han börjar högstadiet (annars är risken överhängande att han kommer att få det tufft med de äldre eleverna). Hans huvudlärare och andra inblandade stöttar oss aktivt i arbetet och det är guld värt med engagerade pedagoger!
Redigerat av Mica548: 26-02-2008, 01:26
|