ja jag kan skriva under på allt som skrivits tidigare i tråden, jag har haft hund i mer än trettio år å för två månader fick jag bort min senaste och jag har aldrig tidigare i mitt liv känt mej så ensam som jag gör nu, ändå har jag ju familj. samtidigt vill jag säja att vi hundmänniskor är nog speciella, för som skrivits tidigare så är det ju inte alltid en dans på rosor, men det är på något sätt sådant som bara passerar, man svär lite för sej själv om det hänt en olycka på golvet någon gång, men det är glömt när det är upptorkat.jag tror vi är accepterande människor.
|