Jag hade fel angående kalciumkarbonatets löslighet, det skrev jag. Jag misstog det för kalciumbikarbonat som är den specie som faktiskt förekommer i vattnet. Jag påstår inte att halterna av kalciumbikarbonatet är ofändrade vid kokning av vattnet, men jag TROR inte energin som tillförs kärlet när det värms upp överförs i tillräcklig grad för att driva reaktionen där kalciumkarbonat bildas och fäller ut och koldioxid avgår. Sen tror jag det finns rent fysiska begränsningar också, men allt detta är gissningar! Det känns som att man borde kunna observera en utfällning (grumling) varje gång man kokar vatten till pastan, men det gör man ju inte! Jag säger inget defintivt bara vad jag tror! Min åsikt är att du vid indunstning, dvs när vattnet börjar ta slut så fäller den kalciumbikarbonatet som finns i lösningen ut som kalciumkarbonat inte främst driven av termiskt energi utan av termodynamik och jämvikter. Därför får man tex "avlagringar" på kalkel eller kastruller.
Att torven och alkotten funkar som jonbytare är jag fullt med på, men det gör ju krukjorden också! Att fälla den med oxalsyra funkar säker också alldeles ypperligt, men då kanske man stöter på nya problem som att man får för surt vatten istället? Dessutom är det ju enklare att bara köpa en dunk batterivatten istället för att stå och leka kemist i köket.
--------------------
Balkongodlare och skogsträdgårdsidealist
|