Röntgen! Hus ska jag göra?, Vill inte tjata och vara en pain in the ass... Alternativ

[MariaÖrebro]

Jag har haft en hjärntumör, men nu är den borta sedan i somras. Onkologen lovade mig att jag skulle få gå på röntgen var 6:e månad till att börja med och därefter en gång per år. Han sade också att det är bara att jag ringer så ser han till att jag får en röntgentid, även om jag så skulle vilja gå varje månad. Detta för att se att den inte kommit tillbaka, men även för att stilla min egen oro. Jag var på röntgen senast 10 juli förra året, och borde ha gjort en ny omkring 10 januari i år. Jag har ringt och tjatat på dem som jobbar på onkologmottagningen om att de ska skicka en remiss till röntgen, men inget händer. Jag började ringa och tjata redan före jul! Jag ringer och ringer. Känner mig obekväm och påtängande som ringer hela tiden, så nu har jag inte hört av mig på en månad. Det känns som att det är lika bra att skita i det. Samtidigt vet jag att jag inte FÅR göra det. Det är ju min egen hälsa det handlar om, och inte någon liten småsak som man bara kan strunta i. Jag känner mig så jobbig, och det känns som att de jag pratar med säger till varandra "Nu är det Maria igen! Det var ett j-a tjatande!"

Vad ska jag göra? Någon som har några bra idéer? Idag var det 8 månader sedan min senaste röntgen och 2 månader sedan jag borde fått en tid...

[Cacki]

Åh herre min skapare vad vissa vill missförstå mej.
Nu ska jag försöka svara fr a Bettys inlägg. Jag tar det utan att citera alltihop men det går nog att följa vad det är jag svarar på om man kollar tillbaks lite i det aktuella inlägget.

Allra först.
Så här skrev jag:
”Låt bli att ge enskilda personer skulden för att det är på det här viset.(obs! menar inte speciellt Maria nu)”
. Jag vill alltså inte uttala mej om vad som har utspelat sej i Marias fall eftersom jag lika lite som ni varit med själva och vet alla turer och detaljer. Det vet bara Maria och berörd sjukvårdspersonal.
Alltså kan ni skippa alla era tolkningar om att jag försvarar den där specifika sjuksköterskan. Rötägg finns som sagt i alla yrkeskategorier men jag tror inte att någon av oss kan bedöma den saken heller vad det gäller den här personen.
Och nu OBS OBS OBS!! Nu skriver jag inte om Marias fall utan mer i allmänhet.
Det är dessutom särskilt lätt att uppfatta andra som otrevliga och snorkiga om man inte får sin vilja igenom om man befinner sej i en pressad situation.


Jag fortsätter envist att försvara sjukvårdspersonalen att tillgänglighetsbristerna inte är deras fel och att de inte njuter av att utöva någon makt för att ställa till elände för folk.
Varför tror ni det??
Vi som själva jobbar i sjukvården är ju för jösse namn lika beroende av en fungerande sjukvård som alla andra! Vi och våra anhöriga blir också sjuka! Vi vill väl också bli väl bemötta!

Vad den där speciella sköterskan har gjort av sina meddelande till doktorn vet varken ni eller jag. Ingen av oss vet vad det är som bromsat upp den.
Och hur vet du, Betty, vad man har för rutiner gällande pappershanteringen på just denna klinik? Vissa läkare dikterar muntligt sina journalanteckningar och då går papperstugget via sekreterare som i vissa fall iordningställer och förbereder remisshanteringen också. Ett system som inte vårdpersonalen styr över, det bestäms ovanifrån. Och jag förstår inte varför du nämner att skulden inte ligger hos remissbehövande patienter. Vem i allsin dar har påstått det?? Eller att Maria ska tänka på läkarens risk att bränna ut sej.
Det var bara en reflektion på vilka krav som vi förväntar oss att läkarna ska leva upp till för att vi ska vara nöjda. Deras dygn har heller inte fler timmar än 24.

Dock tror jag inte att Maria blir ett dugg hjälpt eller får sin remiss snabbare för att vi sitter här och förfasar oss över hur hemsk sjukvårdspersonal är. Finns inget konstruktivt i det alls. Det som däremot kan hjälpa henne och många andra utsatta på sikt, är att vi som orkar hjälper till att försöka påverka den instans som verkligen sitter med makten. Men det konstiga är att folk är så förbaskat flata. Sitter bara hemma vid köksbordet och gnäller om hur fel allt är och orkar inte bry sej förrän man själv sitter där i rävsaxen men då är det så lagom dags. Så mitt råd är bara att inte slå er trötta rakt ut i luften för det tjänar ingenting till. Försök åtminstonde att sikta rätt.

Även om det kanske är svårt att tro det så har jag faktiskt själv befunnit mej i ”den utsatta patientens” sits sedan år 2000.Det har varit många vårdsvängar för min del. Jag har också fått stånga mej blodig mot väggar och nästan fått tjata livet ur mej för att få den hjälp jag behöver. Jag har varit så arg många gånger så ni kan inte tro det, som t ex när jag fick vänta över 1 år och 2 skov innan jag äntligen fick min bromsmedicin. Men jag har också lärt mej på vägen hur jäkla mycket det suger att var så himla arg. Till slut känns det nästan som om ilskan blivit jobbigare än själva sjukdomen och då är det dags att bromsa upp lite och tänka ett varv till på vem och varför man är arg.
Jag har kommit fram till att det var ju inte doktorns fel att jag blivit sjuk och det var heller inte hans fel att jag inte fick mina mediciner utskrivna förrän efter 2 skov då den slutgiltiga diagnosen kunde sättas. Inte förränefter dessa 2 skov var det tillåtet att skriva in det i min journal. Det var regler som han måste följa och som bestämts…..UPPIFRÅN.

Till sist. Vad jag egentligen vill ha sagt är bara att ”Skjut inte budbäraren”. Är det så svårt att förstå?

[MariaÖrebro]

Jag förstår dig precis! Faktiskt! Vissa jag pratar och träffar inom sjukvården är helt fantastiska, verkligen rätt person på rätt plats. Andra har lite svårt att vara trevliga ibland och kanske skulle syssla med nåt annat där de inte kommer i kontakt med människor... De flesta gör så gott de bara kan och jobbar stenhårt för en värdelös lön.

Du skriver att Det är dessutom särskilt lätt att uppfatta andra som otrevliga och snorkiga om man inte får sin vilja igenom om man befinner sej i en pressad situation. Jag uppträdde så som jag alltid gör när jag ringer till mottagningen. Har jobbat med telefonförsäljning i över 5 år och kan vara trevlig och föra mig i telefon... (Brukar till och med tacka så hemskt mycket för hjälpen och önska en trevlig helg när jag varit hos tandläkaren...) För det allra mesta får jag ett trevligt bemötande från den jag pratar med, men just den här gången var hon som svarade verkligen inte trevlig. Jag belastar inte henne personligen för att inget händer, men hade önskat att hon åtminstone kunde ha sagt att hon ska göra vad hon kan... Blir bara så trött!

Jag vet inte hur många gånger olika människor sagt att de ska lägga in lappar till läkaren, men jag vet inte om de försvinner på den 10 meter långa vägen dit... Eller struntar han i dem, han som tidigare varit världens bästa? Han som kunde ringa en söndagkväll på sin semester och fråga om allt kändes ok inför behandlingen som skulle börja på måndagen och höra ifall jag hade några frågor... Det känns inte så roligt om han sviker mig! Mina föräldrar var själva med vid ett av de besök där han sade att jag kan få komma på röntgen hur ofta jag vill, bara för att jag ska känna mig trygg och lugn. Det var bara att slå en signal... Nu får jag inte ens komma på de ordinarie undersökningar som vi planerade in...

Nu ska jag inte skriva mer i den här tråden förrän jag pratat med dem imorgon. Jag blir bara ledsen!