Suck, fattar ingenting!, Denna stackars teflonålder? Alternativ

[Annica J]

Suck, snacka om att man kan bli trött på sig själv! Var och handlade precis och min pojkvän/sambo bad mig köpa EN sak åt honom-snus. Tror ni jag kom ihåg det eller?!?!? Jag fattar inte vad det har flugit i mig??? Så tankspridd, rörig och glömsk jag har blivit. Det är verkligen otäckt!
Har ni kanske något bra kom-i-håg tips så jag kanske inte glömmer så mycket?
Hade inte mitt huvud suttit fast då hade jag nog glömt det någonstans också...

Eller är det helt enkelt att det är FÖR fullt i mitt lilla huvud? Har astma, allergi, IBS, Fibro och nu som grädde på moset diskbråck. Kan allt detta oroande och värk gjort mig glömsk?


Den tankspridda Annica

[Tosan]

Det är ju bara 3 månader sen de "släppte ut mig" så jag håller ff på att lära mig och måste ha det där i bakhuvet hela tiden, så gott det nu går.
Själv tycker jag vansinnigt synd om mig själv som inte ens kan ta mig en kall öl å va som en människa. Men så småningom hoppas jag komma i det läget att jag kan klara att må som ett arsel i tre dar för att jag hoppat över medicinen till förmån för en bärs. Nu går det inte, jag dyker direkt.
Hoppas psykologen kan hjälpa dig att hitta lite lugn. "Stopp- och tänk" kan va en metod som kan fungera otroligt bra i många olika situationer.

Men oj vad jag beundrar alla dessa människor som gått med många år av smärta, och ändå klarar av att va "normala", att ha ett liv! Det är ju först nu man förstår hur mycket energi det egentligen tar.

[Anma]

Men oj vad jag beundrar alla dessa människor som gått med många år av smärta, och ändå klarar av att va "normala", att ha ett liv! Det är ju först nu man förstår hur mycket energi det egentligen tar.

Tack! Måste bara ta åt mig här...
Första året var en pina, sen blev det lite lättare. Största sorgen var att acceptera att jag inte kommer tillbaka till mitt jobb. Men när jag väl blev uppsagd förra året efter 5 års frånvaro kändes det helt ok.

[Tosan]

Tack! Måste bara ta åt mig här...
Första året var en pina, sen blev det lite lättare. Största sorgen var att acceptera att jag inte kommer tillbaka till mitt jobb. Men när jag väl blev uppsagd förra året efter 5 års frånvaro kändes det helt ok.

Ja, man måste hitta den där balansen för att kunna må bra.
Själv står jag i det där läget att jag vill jobba, men känner mig pressad till att försöka mig på nåt jag inte orkar. Försäkringskassan tycker bara det är att säga upp sig och skaffa ett lättare jobb, men vad är lättare än att vara på sitt vanliga jobb en timme och inte göra nånting?
Men nu ska jag prova lite olika varianter, och funkar inte det så får de snällt lov att backa tills jag hunnit samla lite energi. Hittills har jag haft missflyt så så fort det varit lite bättre så händer nåt som slår undan fötterna.
Förr eller senare ska det gå! Jag måste bara hitta vägen dit. Det tog ju 8 månader innan jag hittade början. Och nu har jag två träningsformer som funkar, ridning och bassängträning, och då stiger hoppet rejält. Kul är det åxå!