Vad ska man bli när man blir stor?, Någon som gjort nya vägval??? Alternativ

[kryddan]

Väldigt långt bort från alla odlarämnen, jag vet, men här finns ju mycket klokt folk som levt mycket - eller vad man ska säga

Så här är det: Jag har ju varit sjukskriven i drygt ett år sedan jag brakat in i väggen med högsta fart. Så sakteliga börjar jag ju hitta tillbaks till livet igen, men är långtifrån bra. Hursomhelst så tänker jag ju en hel del på framtiden.Jag är ju socionom och har alltid älskat mitt jobb - men jag börjar att bli mer och mer tveksam till om det är rätt för mig. Dvs om arbetsglädjen uppväger arbetssmärtan

Hur är det med er andra - är det någon som helt har bytt inriktning i sitt yrkesliv? Hur har det funkat?

Är det någon som har bytt och sedan bytt tillbaks igen??

Snälla, hjälp mig att fundera vidare... Jag går liksom vilse i mina egna tankar och anhöriga och kollegor kan av naturliga skäl inte ge så mycket hjälp. (Anhöriga säger - gör nåt annat, eftersom de är oroliga för mig. Kollegor och chef säger : kom tillbaka, du behövs hos oss, du är duktig osv...)

[Eva Swahn]

Jag har hela livet också frågat mig "vad ska jag bli när jag blir stor?" Under tiden har jag jobbat i 30 år. Någonstans ligger det ett dolt mysteium. Är det:

Att man inväntar ett tillstånd hur det ska bli att bli "vuxen"? När börjar livet? Under tiden man funderar och inväntar nånslags förändring föds barnen, föräldrar går bort, man skiljer sig och gifter om sig, skaffar sommarstuga, åker på semester till Österrike, bästa vänninan får cancer, börjar sjunga i kyrkokör...Den enda gången jag har känt mig vuxen var när jag var 15 år och började röka.

Att man skjuter upp livets början till ett "sen". När barnen är stora ska jag...när jag har gått ner 30 kilo ska jag...när vi har sålt den här stora villan och fått en smart lägenhet inne i centrum ska jag...när jag har fått in min gamla mamma på hemmet ska jag...när jag har tagit körkort ska jag...när jag har skilt mig ska jag...Kanske är det livet ur ett kvinnligt perspektiv, att allt annat måste först fixas innan jag kan få utrymme till mina egna önskningar och ett "eget" liv.

Men det gäller att förstå innebörden att livet är allt emellan att plocka upp bajs efter hunden till att se sina barnbarn börja gå. Det låter så förbaskat banalt och självklart, men varför är vi så många som grubblar? Och väntar på att ett slags metarmorfos ska inträda när vi ska bli vuxna och när livet ska börja?

När det sen gäller att våga byta yrkesbana är det förbundet med samma vilsenhet som alla vägval i livet - att flytta, att bli förälder, att skilja sig...idén bearbetas länge innan man vågar sätta ord på den. När man väl börjar prata öppet om det är halva resan redan gjord. Man testar egentligen bara hur omgivningen reagerar när man presenterar sina nya planer och man kan bli bestört när folk är negativa och inte stöttar en. Men då är det viktigt att man håller fast vid sina planer och ge de andra tid att vänja sig vid idén.

Jag är absolut inte mäktig att ge andra människor råd i val av arbete. Det jag kan känna är att dessa val är så förbundet med konvensioner om vad som är: lämpligt, fint, manligt/kvinnligt, prestigefyllt, smutsigt, lågt, akademiskt osv. Det finns ju yrkesbyten som inte ställer till så mycket oreda: som när läraren blir bibliotekarie eller kocken blir servitör eller kuratorn blir invandrarhandläggare. Men när piloten blir fåruppfödare på Gotland, när taxichauffören blir neurolog, furiren blir barnmorska - då krävs det mod! För här bryter dessa personer mot en massa "naturlagar".

Du får ställa dig frågor som: är det vettigt att bo kvar i Stockholm? är det viktigt för mig att ha ett akademiskt yrke? Vad är det västa som kan hända om jag vill jobba som:trädgårdsmästare, hudterapeut, öppna hunddagis eller kafé? För varje vinst man anser att man får innebär också en förlust av någonting annat. Vilket är viktigast för mig i framtiden?

Min egen erfarenhet av ständiga val är att jag då och då tänker tillbaka "Om jag inte hade gjort detta, hade livet varit bättre då? Hur hade jag varit om jag hade stannat kvar?" Och jag tycker alltid att mina val att bryta ny mark har varit dom rätta. Om nu det kan vara till någon vägledning.