CITAT (MammaMattsson @ 31-03-2008, 17:58)
Silos,
Jag vet ungefär hur det känns, fast jag har en annan problematik än vad du har.
Jag försöker vara rädd om mig, sköter min medicinering, undviker alkohol som oftast och stressar inte.
Det är en befrielse att få en diagnos, så var det för mig, att få ett kvitto på att det man kände spelade falskt i själen, faktiskt inte var/är inbillning eller hypokondri.
Stor kram!
Ja;det är verkligen en enorm befrielse att har fått en diagnos! Jag som du är numera mera rädd om mig själv! Förr i tiden visste jag ju inte vad det var som "fattades" inom mig, jag trodde att jag var galen eller åtminstone på väg att bli det!Under alla mina år som jag arbetade inom sjukvården och Äldreomsorgen var jag då och då tnungen att sjukskriva mig,men aldrig vågade jag sjukskriva mig för att jag mådde psykiskt dåligt;jag knappt visste att det handlade om psyket:( så jag sjukskrev mig för allt annat:ont i magen,ont i huvudet,mensvärk,feber,värk i ryggen vilket jag oftast hade och har fortfarande.... Det är först i början av 90 talet som jag blev första gången sjukskriven för att jag mådde dåligt psykiskt och fick för första gången medicin:Ana-Franil,men den kunde jag inte äta. I December 1997 blev jag då sjukskriven "ordentligt" och i sinom tid sjukpensionerad. Detta var en enorm lättnad för mig och för mina vuxna barn, men det är först hösten 2007 som jag fick den rätta medicinen och livet har återvänt till mig,eller egentligen rättare sagt:livet hat börjat för mig;ÄNTLIGEN! Även om denna sida av mitt liv har jag funderat att börja skriva en bok.
STOR kram! från Kyllikki
Manodeppresiv tant med Asberges syndrom....
26-03-2008, 20:09
