CITAT (silos @ 01-04-2008, 10:56)
Ja;det är verkligen en enorm befrielse att har fått en diagnos! Jag som du är numera mera rädd om mig själv! Förr i tiden visste jag ju inte vad det var som "fattades" inom mig, jag trodde att jag var galen eller åtminstone på väg att bli det!Under alla mina år som jag arbetade inom sjukvården och Äldreomsorgen var jag då och då tnungen att sjukskriva mig,men aldrig vågade jag sjukskriva mig för att jag mådde psykiskt dåligt;jag knappt visste att det handlade om psyket:( så jag sjukskrev mig för allt annat:ont i magen,ont i huvudet,mensvärk,feber,värk i ryggen vilket jag oftast hade och har fortfarande.... Det är först i början av 90 talet som jag blev första gången sjukskriven för att jag mådde dåligt psykiskt och fick för första gången medicin:Ana-Franil,men den kunde jag inte äta. I December 1997 blev jag då sjukskriven "ordentligt" och i sinom tid sjukpensionerad. Detta var en enorm lättnad för mig och för mina vuxna barn, men det är först hösten 2007 som jag fick den rätta medicinen och livet har återvänt till mig,eller egentligen rättare sagt:livet hat börjat för mig;ÄNTLIGEN! Även om denna sida av mitt liv har jag funderat att börja skriva en bok.
STOR kram! från Kyllikki
Det där känner jag igen!
Jag kröp till arbetet vissa dagar, skakande av ångest, och kröp sedan hem och kunde ligga nedbäddad under täcket resterande tid, inte orka svara i telefonen, inte orka fixa mat, inte orka tvätta håret, utan bara ligga som en boll i sängen. Helt vansinnigt smärtsamt.
Blev jag fysiskt sjuk, så var det en lättnad, för då kunde jag sjukskriva mig och vara hemma, för då tyckte jag att jag hade en plausibel ursäkt.
Men, det jag egentligen sörjer mest, är att jag faktiskt trodde att det var normalt att må så. (!)
Jag trodde att alla mådde som jag själv gjorde, och jag kan säga att jag förlorade en stor del av mina tonår och unga 20-åren till depressionerna. Jag var övertygad om att alla ville dö av och till....
Det är väl det som jag kan känna en stor sorg över. Jag började med dessa tankar redan när jag var en 10-11 år.
Jag borde ha fått hjälp redan då, men istället dröjde det tills jag var 29 år gammal, och blev jättesjuk. Då hade jag två småbarn, maken och husdjuren. Jag överlevde, har sjukbidrag numera, inte mycket , men jag klarar mig och kan ta livet i min takt.
Äter Efexor (antidepressiva ) nu, och den kapar det värsta iallafall, men under mina djupare dalar så behövs lugnande och sömntabletter.
Varför inte skriva?
Det finns folk som tjatar på mig, men just nu vill jag inte lämna ut mig så naken själsligt. Kanske om ett par år.
Alltså, redan i den åldern så funderade jag på sätt att ta livet av mig. Och det är inte rätt att man skall känna så som barn, eller hur?
Jag är en tant med depressioner och panikångest!
Redigerat av MammaMattsson: 01-04-2008, 14:39
Manodeppresiv tant med Asberges syndrom....
26-03-2008, 20:09
