Som du skrev Magdis, vem har inte varit i obalans NÅN gång.
Jag själv fick panikångest efter att vara nära att dö ifrån mitt
barn när hon var två år. Svår lunginflammation och blodförgiftning.
När jag sedan blev sjuk i samma några år senare började ångesten.
Som bara handlade om "bakterier". Då gick jag i insiktsterapi för
att få hjälp. Jättebra, lärde mig hantera ångesten och dessutom
så lärde det mig så mycket om mig själv och hur jag fungerar.
När jag råkade ut för en olycka och fick en skallskada för 6 år sen
började en strid med försäkringskassan. Deras läkare ansåg att
jag inte klarat mitt jobb fullt ut på grund av denna terapi. Varför
jag gått i terapi frågades inte efter. Hade aldrig varit sjukskriven
eller ätit någon medicin för det heller. Ändå påstod fk att jag varit
oförmögen att sköta mitt arbete pga mitt psykiska tillstånd.
Neuroläkare etc var så upprörda över läkarens utlåtande.
De menade tvärtom, i mitt jobb med barn och föräldrar var det en
stor tillgång att jag gått i terapi. Vilket jag också kände var bra.
Tack vare att jag hade en advokat genom bilistens försäkring så fick
jag till slut rätt mot fk. Tom nästan en ursäkt, de medgav att det var
utom all tvivel att skadorna berodde på något annat än olyckan.
Vilken lättnad det var!
Det jag vill komma fram till är att om okunskapen är så stor hos läkare
är det inte konstigt att "vanliga döda" har sådana fördomar.
Jag tycker därför det är så bra när "kändisar" eller anhöriga till dom
går ut och berättar om deras psykiska problem. Tror det är ett bra
sätt att avdramatisera den skeva bild som finns idag.
Till er alla som till o från mår dåligt en

torvan