I några trådar har vi läst någon säga till sin meningsmotståndare:
"De som tycker sånt, bör söka hjälp"
Varför och varifrån kommer dessa föreställningar?

Att söka hjälp behöver absolut inte menas att man för den skull är psykiskt sjuk. Det kan vem som helst göra för att t ex försöka förändra ett beteende. Ta bara det här med att sluta röka med coaching. Eller att behöva få hjälp med att strukturera upp tillvaron om man fått varningssignaler från kroppen om att man utsätter den för för mycket stress.
Att däremot påstå att någon är "sjuk i huvudet" utan att ha belägg för det kan ju diskuteras...

I o f s förstår jag faktiskt inte hur det kan anses så mycket mer fruktansvärt än någon annan grov förolämpning. För som förolämpning i sammanhanget var det nog avsett som.
Som någon skrev så borde det absolut inte vara mer laddat med skam än vilken annan sjukdom som helst.
Att t ex säga "Du har astma" till någon som skrattat sej andfådd är det väl inte så många som tar illa upp för?

I det sammanhanget är det, för mig, bara ett uttryck.
Iofs är jag gammal nog att tycka att det är ett dumt uttryck, men med tonåringar i huset vänjer man sig vid de mest underliga uttrycken.

När mina vänner ser mina pelargoner och mina frösådder, hur många av dem har då inte sagt: "Har du funderat på att söka hjälp för det här?"

Hej!
Det kan vara riktigt att vissa människor har sådana vanföreställningar att de bör söka hjälp. Men det är knappast meningsfullt att uppmana dem till det på nätet. Vi har ofta en tråkig inställning till psykisk sjukdom. Det är ingen som tycker det är konstigt att ta insulin om man har insulinbrist. Men har man brist på någon signalsubstans i hjärnan så ska det vara skamligt och det är ofta ännu mer skamligt att medicinera mot den. Alltför många människor tar livet av sig istället för att söka hjälp.

Inställningen till psykiskt sjuka måste förändras.

MVH
Jan Lindgren

Kunde inte ha sagt det bättre själv! Förändringen har börjat, men det går långsamt....tyvärr! Det finns patientorganisationer som jobbar för att (förutom stötta varandra) påverka beslutsfattarna på olika sätt. En av organisationerna är RSMH. Det finns fler men det är den jag känner till och har erfarenhet av.

Tycker inte att man ska använda psykiska sjukdomar som skällsord och insinuera att andra skulle lida av sådana Vi har väl minst en medlem som öppet har berättat här om sin sjukdom och sitt liv, vilket jag tycker är väldigt starkt gjort attt vara så självutlämnande. Då tycker jag det är respektlöst mot de som man vet är sjuka att kalla andra för "sjuka" i tid och otid bara för att man inte kommer överens. Folk kan vara både dumma, fräcka, tröga och jävliga och ändå vara helt friska i medicinsk mening.

Att säga till någon man inte känner på ett forum "jag tycker du ska söka hjäp" eller "du är sjuk" är inte bara dumt det är dessutom oförskämt. Jag tror inte någon utbildad läkare eller psykolog ställer diagnoser på människor utifrån vad som skrivs i en tråd på ett forum där det råder meningsskiljaktligheter. Det borde inte lekmän heller göra. Dock förekommer det då och då i stridens hetta och då ofta beroende på att man har så svårt att se på en sak från mer än sitt eget håll. Man drar egna slutsatser enbart utifrån sitt eget snäva tänkande och tillskriver den andre sina egna tänkta konsekvenser av den andres åsikter och det kan då ibland bli väldigt fel. Bara för att någon inte tycker som man själv betyder inte det att vederbörande har vanföreställningar.

Blir man då tillräckligt frustrerad över att den andre inte förstår att man har rätt så är det nog väldigt lätt att det slinker ur diagnoser. Man sitter där hemma och tänker " den där människan kan inte va klok, h*n måste vara sjuk" och så skriver man det. Själv skulle jag önska att det fick stanna vid en tanke och att man kunde hålla sig för god för att kalla varandra sjuk. Tyvärr kan jag inte svära på att jag inte gjort det själv någon gång men jag tycker att vi borde tänka till lite.

Kan tillägga att jag ofta faktiskt läser inlägg både två och tre gånger om jag känner mig det minsta tveksam till att ha förstått innebörden och andemeningen på rätt sätt. Min första tolkning kanske inte är rätt. Man kan uttrycka saker på olika sätt och därför ska man inte haka upp sig på enstaka ord i en mening utan försöka förstå vad det är skribenten egentligen vill ha sagt.

Bravo Stintan!!!

Det är så erbarmligt dåligt att påstå att någon är sjuk i huvudet!! Det är förlorare som använder sig av dylika påhopp när argumenten tryter....personen som påstår något sådant saknar kompetens att bedöma vem som är sjuk eftersom den som har kompetens aldrig någonsin skull använda det för att skada någon annan.

Vi måste sluta använda psykiatriska diagnoser som skällsord - psykiska problem och personlighetsstörningar är inte självförvållade och ingen kan försvara sig mot ett sådant argument - vilket säkert är meningen också. Personligen tappar jag all respekt för den som sänker sig så lågt.... amen!

Först får jag be er som skrivit här om ursäkt, för jag startade tråden sen stack jag som vanligt på söndagar till simhallen. Men nu är jag tillbaks och hoppas att ingen skada skett.

Till ämnet, får jag säga att så kortfattat som Markus gör sammanfattar han syftet med tråden. Har inte haft för syfte att gnälla. Har inte haft för syfte att nämna någon. Det som var syftet var att stoppa det som är inte hälsosamt för någon på forumet.
Kan säga hur jag ser på saken som en fortsättning av det som Markus säger och Stintan har nämnt också:
- Sjukdom(psykisk/ fysisk) är den självklaraste rättigheten någon har.
- Vi väljer inte bli sjuka utan vi blir det.
-I en diskussion fyller uttrycket " de som säger sånt, bör söka hjälp" en klubba i händerna på den som använder det. Meningsmotståndaren MÅSTE stoppas hur som helst. Det är ytterst omänskligt att använda sig av sådana medel.
- Syftet med en diskussion brukar inte vara att bara säga vad man tycket. Utan nästa steg är att klargöra och försöka få den andra partnern att blir övertyggad om det man säger.
-I detta Forum saknar vi det som finns i det vanliga livet. Vi ser inte varandra, vi kan inte gestukulera(stavningen?), och många andra brister som man får jämfört med en vanlig konversation. Dessa briser kräver att vi sätter gränser för den miljön i vilken vi diskuterar.
-...

ja man kan ju bli lessen av att höra det. Och de som påstår det om en annan utan att vara psykolog eller liknande har antagligen allvarligare problem än man själv

Exakt!
Här nämner du nåt som är mycket viktigt. Att person A kallar person B mitt i en debatt för "spykisk sjuk". Detta kan drabba person A mycket mer än vad det gör med person B. För det är inte säkert att person B är psykisk sjuk. Ännu mindre säker att person A har nån medicinsk utbildning till diagnossättningen. Och det viktigaste är att Person A är inte välvillig i sammanhanget.Annars person A kunde hålla tyst mitt i diskussionen och senare prata med B per PM.

Jag har en gång satt en diagnos på en medlem här. Jag kommer inte ihåg om jag skrev det i forumet, jag nämnde det dock i ett PM till minst en annan medlem. Medlemmen det gällde gick nyligen ut här i forumet och berättade om sin sjukdom, och min diagnos var riktig. Innan jag fick klart för mig att det förelåg en sjukdom tyckte jag medlemmen bara var bråkig men efteråt hade jag mer förståelse.

Att ställa en diagnos på en psykisk sjukdom via ett debattforum är det nog ingen läkare som skulle ställa upp på, däremot kan man börja misstänka att det inte står rätt till om ett speciellt beteende pågår en längre tid. Huruvida det sen är rätt att skriva det öppet är en annan sak. Att få sjukdomsinsikt är det nog den ev sjuke som är den siste att fatta.

Ja du Ruda, ibland kan man få sina misstankar bekräftade på ett eller annat sätt men det är bara du själv som kan må bra av det. Visst man kan ha rätt ibland. Men det du gör nu tycker jag är fel och dåligt.

Vad du har för misstankar tycker jag att du ska behålla för dig själv även om du fått dom bekräftade. Det är förfärligt om vi ska börja skriva om andra odlaiter på det sätt du gör oavsett dom berättat eller ej. Precis lika illa som att säga till någon att " du är sjuk".

Vad blir det nästa gång för misstankar du har? Så snälla sluta ställ "diagnoser" och sluta att misstänka så mycket.

Ditt inlägg kunde du faktiskt ha formulerat på ett annat sätt så att det blivit mer anonymt.

Du fattar helt fel med vad jag ville säga med inlägget och jag håller därför inte med dig i något men orkar inte tjafsa.

Det var mycket bra skrivet Stintan tycker jag.

Diagnos? Och du hade rätt. Va bra .

Jo jag fattar vad du vill säga men jag tycker du kunde ha uteslutit en del i det du skrev. Man hade förstått ändå.

Ibland händer det att man får hjärnsläpp och skriver det man tänker utan att förstå att någon kan ta det på fel sätt.
Om man t.ex får en skopa ovett innehållande både kränkningar och svordomar, då blir man först arg men sedan försvinner ilskan som en blixt och man inser att personen inte mår bra inuti. Då väljer man att inte vara elak tillbaka. Sen kanske vissa personer tror att det är avsett som en förolämpning men det är snarare en ursäkt för personen.

Men i slutänden är det ändå så att hur man än väljer att formulera sig så kommer det att finnas några som inte blir nöjda.

Nu är ju inte aspbergers syndrom en psykisk sjukdom. Men jag skriver
i detta ämne ändå. Jag har en bror som har fått diagnosen aspergers syndrom
i vuxen ålder. Och han har många ggr fått höra elakheter och glåpord av människor
som trott sig veta vad han "lider av" som dom så "fint" sagt. Imorse skrev jag en dikt
till min bror. Nu när jag läst detta ämne vill jag skriva ut den här.

Min bror

Med glada sprittande rörelser
flyger du fram till mig
Du ler stort och är så glad
du har en present till mig
Ditt nyfikna ansikte undrar om jag är glad
Lite osäker är du och hoppas
Jag blir alltid glad
vill alltid visa det mer än jag kanske gör
Jag hoppas att du ser och hör
hur hela jag strålar av glädje till dig
Av tacksamhet över att få ha dig som min bror
Min snälla bror som alltid sätter andra först
som alltid vill glädja och som lyser av att ge
Det finns inget ont i dig
bara genomärlig godhet
Så mycket som du varit med om
så många fördömande människors ord och blickar
ändå ler du, ler och ger i oändlighet
Du har ingen vän, ingen som sagt att du och jag är vänner
Ändå behandlar du ALLA så väl,
som om dom vore dina allra bästa vänner
Du har alltid ett glatt och vänligt ord till den du möter
vill möta glädje tillbaka
Tänk så många gånger du fått misstänksamma
blickar eller sura ord tillbaka
Istället för ett enkelt leende, ett snällt ord
Ändå fortsätter du att vara snäll och go
för det är den du är!
Du är snäll och underbar!
Oavsett omvärlden som inte förstår...
Tänk om alla kunde vara som du
vad lite ondska det skulle finnas då.

© A. Hedberg - 2008

Blir rörd till tårar.

Hej, Kalinsi!
Det var en underbar dikt som får en att se hela människan och inte bara det som "normerna" kräver av oss.
Tack för det!
Rahmat

Vilken fin dikt med så mycket värme, tack för att du delade med dig.

Gunilla-T!
Tycker att du också har formulerat dig länge och ganska bra i den här frågan. Höll på att glömma bort det.

Kalinsi, vad UNDERBART du skriver!

Olle

Jag är djupt berörd av din fina text!

Oh vilken vacker text!

Jadu, allt för att förnedra sin motståndare, det tror jag.

Jag skriver utifrån den sjukes perspektiv, då jag inte är som alla andra.

Jag är psyksjuk!

Eller hur ni nu ser på saken. Jag drabbas nämligen av depressioner. Djupa och allvarliga sådana, så jag har fått anpassa mitt liv efter det, och jag medicinerar, vilket hjälper något, men inte hindrar att jag ibland blir inlagd på sjukhus.

(Detta är orsaken till att jag ibland försvinner från internet på hösten/vintern.)

Efter att ha mött helt vansinniga fördomar, så VÄGRAR jag att skämmas, jag har inte bett om att ibland må så fruktansvärt dåligt att jag bara vill hänga mig i en tall. Jag är alltså öppen med min sjukdom, och anser att de som tror och förutsätter att jag alltid ser gröna gubbar eller springer naken på staden bara för att jag har behövt psykiatrisk vård är personer som behöver lära sig ganska mycket.

Förut kunde jag bli ledsen och upprörd när någon skrev nedsättande saker och refererade till psykiska åkommor, numera, om någon skriver att jag bör söka hjälp, så bemöter jag det med:

"Det har jag redan gjort, hur är det med dig då??!?"

Då brukar det bli tyst.....Väldigt tyst.

Jag vet numera att min sjukdom finns i släkten sedan minst fem generationer tillbaka, och det är faktiskt en lättnad att veta det, därför att jag inte är så ensam då, och att det förmodligen till en stor del är ett arv.
En sak som faktiskt hjälper, är att stoppa ned händerna i jorden. det är sant. Jag mår mycket bättre på våren och sommaren, då jag kan gå i min egen takt och gräva,plantera och ha mig i min egen takt. Att se livet komma helt enkelt, och vara en del i det.
Jag behöver till exempel inte mina lugnande, och mina starka sömntabletter när jag grävt potatislandet en dag.
Jag anser att trädgårdsterapi borde finnas på varje psykmottagning i landet, för jag tror att det skulle minska förskrivningen av dessa mediciner.
Natur, barn och djur gör under för själen.

Det fascinerande är, att ju mer öppen jag blivit, ju mer har människor berättat om anhöriga och vänner med problem. Det är dags att sluta vara tysta, och att sluta skämmas! Nu!

Underbar dikt!

Hej, mammamattsson!
Du är jätte stark!
Rahmat

Tycker att du visar en enastående styrka som så bra beskriver vad depression är och hur hårt det kan slå. Dags att sluta gräva ner och skämmas över sjukdomar som kan drabba oss alla

Psykisk sjukdom kan se ut på en massa olika sätt precis som somatisk sjukdom. Människor som drabbas av psykisk ohälsa är inte sämre eller i grunden annorlunda än andra personer som blir sjuka. Men våra rädslor skapar märkliga fantasifoster och vrångbilder. Psykisk ohälsa är ett vanligt och i allra högsta grad "normalt" tillstånd. De flesta har inte långvariga mer eller mindre kroniska sjukdomstillstånd utan drabbas av kriser och motgångar i livet som tillfälligt blir övermäktiga. Männsikor i akuta psykiska sjukdomstillstånd kan upplevas som både jobbiga och hotande. I ett samhälle värt namnet borde vi bättre än i dag vara beredda att avsätta resurser och medmänsklighet för att verkligen hjälpa människor i psykisk nöd.

Jodå,

Visst är det så.

Jag har träffat jättesjuka människor på sjukhuset, och visst undrat över dem, men sedan insett att bara man talar vänligt och beter sig som man vanligtvis gör, hjälper, även om de är jättepsykotiska.
Det behöver inte vara svårare än så, faktiskt.

Och, jag kan tala om att jag mötte en av mina numera bästa vänner på en sådan inrättning.

Sååå rätt du har!
Precis samma har jag upplevt och just därför är det av så stor vikt att vi alla börjar vara mer ärliga, uppriktiga
när det gäller det som förr betecknades som skamligt och man skulle hålla tyst om.

Stor kram till dig som så öppet berättar för oss hur det är att vara drabbad.

Jo, jag vet hur det kan vara jag också. Jag har fått en personlighetsstörning. Den var nog "på gång" en längre tid innan den bröt ut p.g.a. en (som jag har förstått på senare tid) alldeles orimlig psykisk press som gjorde att jag "gick in i väggen".
Att man har en personlighetsstörning är inte något man talar om "bara sådär" precis! De flesta av mina nära och kära vet inte om min diagnos. Dom vet ju att jag har en psykisk sjukdom, men inte vad den kallas för. Gemene man får lätt för sig att en personlighetsstörd människa är farlig eller helt tokig eller......"what ever"! Men, jag är den jag alltid har varit, bara känsligare för stress, har lite lättare för att oroa mig, lättare för att "måla f*n på väggen", är mer misstänksam mot andra människors intentioner, har fått sämre självförtroende, o.s.v. o.s.v.

Hej, Eva-Helene!
Hoppas att det går över som allt annat som brukar gå över.

Rahmat

Tack Rahmat! Det hoppas jag också. Den typen som jag har kan förbättras med åren och jag önskar inget hellre än att så småningom kunna arbeta - åtminstone deltid - gärna med något som har med någon av mina hobbies att göra.

Då får jag önska dig lycka till med ett arbete baserad på dina hobbies också!

Jag önskar också Eva-Helene lycka till (och Mamma Mattson och alla andra som har det jobbigt)

Undra förresten om det finns NÅN människa som aldrig varit i obalans. De flesta människor skulle behöva "söka hjälp" nån gång i livet och då menar jag inte att det behöver vara nån psykvård. Ibland kan hjälpen finnas lättare och närmare än man tror genom att prata med någon som lyssnar. (om problemen är av lättare slag)

Själv gick jag i terapi under några månader för 10 år sen. Det skäms jag inte den minsta smula för. Varför skulle nån göra det?Det plus att jag tog mig ur en jobbig livssituation gjorde att jag mådde bra igen.

När man pratar om sånt här så finns det ju ingen enda som tycker att det är skamligt att må dåligt så varifrån kommer egentligen föreställningen att det skulle vara så skamligt? Det måste ju vara en själv som upplever det så och tror att andra tycker så.

Eva-Helene!
Vil bara berätta att jag upskattar din "personlighet" väldigt mycket!
Anders

Som du skrev Magdis, vem har inte varit i obalans NÅN gång.
Jag själv fick panikångest efter att vara nära att dö ifrån mitt
barn när hon var två år. Svår lunginflammation och blodförgiftning.
När jag sedan blev sjuk i samma några år senare började ångesten.
Som bara handlade om "bakterier". Då gick jag i insiktsterapi för
att få hjälp. Jättebra, lärde mig hantera ångesten och dessutom
så lärde det mig så mycket om mig själv och hur jag fungerar.
När jag råkade ut för en olycka och fick en skallskada för 6 år sen
började en strid med försäkringskassan. Deras läkare ansåg att
jag inte klarat mitt jobb fullt ut på grund av denna terapi. Varför
jag gått i terapi frågades inte efter. Hade aldrig varit sjukskriven
eller ätit någon medicin för det heller. Ändå påstod fk att jag varit
oförmögen att sköta mitt arbete pga mitt psykiska tillstånd.
Neuroläkare etc var så upprörda över läkarens utlåtande.
De menade tvärtom, i mitt jobb med barn och föräldrar var det en
stor tillgång att jag gått i terapi. Vilket jag också kände var bra.
Tack vare att jag hade en advokat genom bilistens försäkring så fick
jag till slut rätt mot fk. Tom nästan en ursäkt, de medgav att det var
utom all tvivel att skadorna berodde på något annat än olyckan.
Vilken lättnad det var!
Det jag vill komma fram till är att om okunskapen är så stor hos läkare
är det inte konstigt att "vanliga döda" har sådana fördomar.
Jag tycker därför det är så bra när "kändisar" eller anhöriga till dom
går ut och berättar om deras psykiska problem. Tror det är ett bra
sätt att avdramatisera den skeva bild som finns idag.
Till er alla som till o från mår dåligt en torvan

Jag tycker att ni som berättar här om era problem är oerhört starka och är värda en stor eloge. Jag önskar också att folk i allmännhet hade lite större kunskap om hur "psykiska" problem kan yttra sig. Och framför allt att det oftast inte innebär att människan bakom är någon farlig person.

Jag trillade själv rakt ner under isen för många år sedan när jag fick min värk i kroppen. Historien skulle bli flera sidor lång om jag gick in i detalj på den. Jag hade efter några otursamma rundor turen att hitta en läkare som vägrade släppa taget om mig och såg till att jag fick den hjälp jag behövde. I tre års tid gick jag i nåt som man kan kalla tre-vägs-terapi. Det var kroppskännedom ( i grupp ), smärtterapi och psykoterapi. Så här efteråt kan jag säga att det var tre av de värdefullaste åren i mitt liv.

Jag håller med er som säger att det är förkastligt att svänga sig med ord som "sök hjälp", "du behöver vård" eller "du kan inte vara riktigt frisk". Det är uttryck som gör att man tappar andan av förvåning. Man tror knappt att det är sannt att man läser det. Så jag skulle verkligen vilja vädja till alla om att inte slänga sig med såna uttryck i tid och otid.

Kram på er allihop




Skrämmande historia torvan! Jag är glad över att du fick rätt till slut, men du skulle inte ha behövt gå igenom det alls ..........

En stor till alla er som mår dåligt emellanåt härifrån också!

Olle

Så dåligt av fk!
Iband kan myndighetsbeslut vara ett hider för människors liv istället för att underlätta livet och dess besvär för oss.
Det glädjande är att du har återhämtat dig.

Verkligen starkt att berätta så som flera av er har gjort om jobbiga perioder och sjukdomar som kan slå besinningslöst. Visst är det väl så att vi alla kan drabbas och vi går igenom livkriser som påverkar oss i både positiv och negativ riktning.

Viktigt är det att man får den hjälpen man behöver UTAN att åka runt i vårdkarusellen. Jag hade några jobbiga år för ett flertal år sedan, och blev remiterad till olika specialister, runt runt i olika varv. Ingen ville riktigt ta i problemen, och hamnar man i den situationen mår man inte bätttre. Man ska inte behöva sitta och må skit, och dessutom vänta på att få hjälp, därtill också känna sig skamsen över att man inte är frisk.

Så sant!

Är det mig du menade???

Har tagit bort!


borta med vinden.....

Äsch:här ovanför blev det nu helt fel;eftersom jag ej kunde ta bort texten!

Det gör inget Silos. Jag vill bara meddela att jag haft en givande PM-konversation med Silos om sjukdomar och stämningen på forumet. Föredrog att ta det den vägen just pga gnället där.

Va bra! En till er båda

Tack goa dig! Det var väldigt trevligt att prata med dig med! Du är en mycket rar person!