Hejsan,
Jag känner till känslan, jag har haft det likadant själv..
Nu är mina grabbar större, men jag krympte mina planer helt enkelt under en period, och det andra var att jag engagerade barnen i det hela. Dels med en påse ringblommor, som växer snabbt och blommar, en påse sockerärtor (som är gott) och en påse med lupiner, som inte blommar förrän året efter. Och en solros.
Vi grävde tillsammans (lillen på en filt bredvid) ut en ruta på gräsmattan ( tog bara bort svålen) och hällde två säckar med kogödsel där, sedan en påse billighetsjord över, och sedan fick de pilla ned frön.
Jag satte litet stängsel runtom, med bambupinnar och enkelt hönsnät. Rutan var inte stor och allt fick plats inom en helg bara. Var det vackert i början? Nej.
Men, det grodde, och det fanns inga stoltare killar än mina när de såg solrosen och blommorna, och sedan kunde stoppa sockerärtor direkt i munnen, stor var fascinationen också när jag bad dem pinka vid solrosen, då det blev "mat" åt den...

Och, året efter, när lupinerna kom, Oj, vad stolta de var! fast de hunnit glömma dem.
Det går att göra något, för att få dem intresserade, och att förstå hur det går till i naturen på ett lättsamt sätt, men att hålla på med seriösa projekt tycker jag att du får lägga på hyllan, eller, som jag, ta pö om pö i långsam takt. Gräva ned EN ros, eller peta ned några lökar på hösten, det som hinns med. Istället för att stressa och känna dåligt samvete. De är små en gång bara, tro mig, sedan sitter du som jag, med ett stycke tonåring som är klistard vid datorn, och ett stycke racingfixerad yngre son.