Medlem
Antal inlägg: 24 744
Medlem sedan: 03-11-2002
Medlem nr: 110
Mina barn fick jag när jag var 22, 27, 31 och 32 år. Den första fick jag i slutet av 70-talet och då hörde jag till de yngre mammorna, kanske beroende på att vi bodde i ett område med få småbarn och lite äldre par med ett sladdbarn i ålder med min dotter. Så ambitiös jag var då! Anmälde mig frivilligt som klassförälder t ex när hon började skolan. Där satt de andra trötta 40+ föräldrarna och var förmodligen överlyckliga att slippa. Jag hade väl orken kvar även när de yngsta var små, men det var såklart inte lika lätt att göra saker med dem när man hade syskonen att ta hänsyn till. De yngsta barnens pubertet och tonår måste jag erkänna har varit mycket jobbigare för mig eftersom jag är så mycket tröttare nu. Från att ha varit ung mamma i dotterns klass kände jag mig absolut som gammal mamma i yngste sonens. Där var nästan alla barn förstabarn och hade unga mammor och småsyskon.
Givetvis beror det på omständigheter när man får sitt första barn. Idag studerar många länge. Min dotter är 30 och inte aviseras det något barnbarn där inte, men från att i många år har sagt att hon inga barn skulle ha så hör jag ett annat resonemang nu, men att det kanske bara blir ett eller två barn eftersom hon blivit så pass gammal...
Absolut skulle jag rekommendera kvinnor att få barn tidigt (om möjligheterna finns) för det är enklare att hänga med när man är ung och sen kan man ha några goda år mellan barnen flyger ut och pensionsåldern.
Jag håller med Aqvakul att det blivit så att det föds en hel del barn av unga mammor som saknar utbildning och jobb. Det bidrar nog till att behålla klasskillnaderna, tyvärr.
Alltså finns det inget rätt eller fel utan för- och nackdelar får vägas mot varandra från person till person.