Varför väljer alltfler att föda barn så sent, trots riskerna?

Tittar just nu på programmet och kom att undra...
Hur gammal/ ung var du (mamma) när du fick dina?

Jag fick mina vid 19, 28, 36, 37-års ålder.

min pappas kusin var 48 när hon fick sitt sista barn

En av mina systrar fick sitt yngsta barn vid 45-års ålder.

Fick första barnet som ganska ung om än inte tonåring, andra som nästangammal. Förutom att man har hunnit skaffa sig mer kunskap inför andra barnet än inför första så var jag bättre som ung mamma. Yngre, starkare, orkade mer. Bättre på att stå på händer och klättra i träd tillsammans med första barnet. Andra barnet så hade kroppsliga begränsningar hunnit infinna sig.

Tycker att det är synd att så många väntar så länge. Fertiliteten avtar, den är som störst hos tonåringar. Den minskar ju vid olika ålder hos olika kvinnor, men tråkigt om man upptäcker vid 35 att det är försent.

När man planerar avel för sina husdjur så räknas det som djurplågeri att låta dem föda första barnet efter en viss ålder. Bäckengången har inte töjts ut utan stelnar och det blir svårare att föda. Absolut inget som kan lagstifta om eller sätta regler omkring, men nog är det något som unga människor borde upplysas om. Men livet ger ju begränsningar. Man kanske inte hittar sin partner förrän ganska sent och då får det ju bli som det blir.

Tycker att det är mycket tråkigt att det på något sätt har blivit lite tjusigare att få barn sent än tidigt.

Tror det ofta beror på att man 1) inte anser sig hittat rätt partner och 2) inte anser sig ha nog stabil ekonomi. Sen tillkommer såklart reslust och annat, men jag tror de två första väger tyngre.

Jag fick min första baby när jag var 34 år snabbt följt av ännu en baby när jag var 35 år.
Dessa efterlängtade och överraskande söner såg dagens ljus 1979 och 1980.
Hade då redan fått glädjen i min bonus-son som maken generöst bjöd med redan i början av vår bekantskap. Han var 10 år (bonus-sonen alltså) när vi fick vår första gemensamma son, DÄREFTER Följde de 7 bästa och lycligaste åren av mitt liv

Vill göra ett tillägg I mitt fall var det inte planerat att vänta så länga med att bli med barn. det bara blev inget,med förtvivlan accepterade jag till slut min barnlöshet, mycket beroende på bonusbarnet, som fortfarande är mig lika kär som resten av sönerna.

Jag betraktades som en gammal förstföderska vid 34 år 1979. Alla andra nyförlösta mammor var rejält yngre då.

Idag tror jag att de flesta äldre förstagångsmammor har planerat det medvetet. Utbildning och karriär planeras först, därefter kanske hus och bil. Eventuellt jordenruntresa.
Har man inte "turen"att genast hamna på den hektiska karriärstegen kanske man inser att barn naturligt kommer i den period i en kvinnas liv när kropp och själ mest gynnar barnalstring. Det är min teori. Vad tror ni?

när jag fick min första dotter 1980 var jag 21 år gammal, och bland de äldsta på bb!
sen fick jag nästa när jag var 30.

Jag fick min dotter när jag var 22 och min son när jag var 31. (jag är nu 45)
Min dotter blev min sons xtramammma när jag var borta eftersom hans far tyckte att allt blöjbyte var vidrigt...

Kunde inte ens åka till affären om inte hon var hemma... (ojojoj, -en jobbig tid...)

Träffade en gymnasiekompis igår som jag inte sett sedan vi slutade skolan 1980, hon hade en kille på 6år och en tjej på 3 år. Friskt vågat, tyckte jag....

Men till sommaren ska jag bli MORMOR!
Enligt ultraljud den 7/7!!!
Spännande må jag säga. Känns lite underligt...

Bä,bä, vita lamm....

Absolut en fördel med att bli mamma tidigt att man inte är lastgammal när barnbarnen kommer. Tänk om man är över 80 när första barnbarnet kommer! Barnen kommer ju inte ha så mycket roligt med sina mor och farföräldrar och heller inte ha samma minnen av dem, jämfört om med om de är 40 år.

Jag var nog rätt "normal" förstföderska 1986 i Stockholm.
28 vid första och nästa vid 32. Idag är ju ålder mycket
högre. Men tycker att jag ser fler o fler yngre mammor
här där jag bor. Torvan

Jag fick min första dotter 1989 och jag var då 23 år, sen min andra dotter kom 1994 och jag var då 28 år. För mig känns det som om det var alldeles perfekt. Jag är 42 år nu och visst känns det ibland som om man skulle vilja ha en liten till men...nej det är skönt nu när de är stora och kan klara sig själv mycket.

Hustrun var 26 resp. 30 år när våra barn föddes. jag är två år äldre. Min dotter var 27 år när hon fick sin dotter. Det verkar som många högutbildade väntar länge med att skaffa barn idag. Boende, karriär och personlig frihet prioriteras. Samtidigt verkar det som om det finns en ganska stor grupp dåligt utbildade som skaffar barn tidigt. Klasskillnaderna har väl alltid funnits, men nu verkar de vara tydligare än någonsin.

Jag är 27 och har ännu inga barn. Mitt ex ville inte ha några och det var lite därför det tog slut också. Fast jag kan ju erkänna att det inte är förrän det senaste året jag börjat känna längtan efter barn. Mognat sent kanske?

Helst skulle jag vilja vara färdig med min utbildning innan jag får barn (3 år kvar) men det är ju inget måste.

Mina barn fick jag när jag var 22, 27, 31 och 32 år.
Den första fick jag i slutet av 70-talet och då hörde jag till de yngre mammorna, kanske beroende på att vi bodde i ett område med få småbarn och lite äldre par med ett sladdbarn i ålder med min dotter.
Så ambitiös jag var då! Anmälde mig frivilligt som klassförälder t ex när hon började skolan. Där satt de andra trötta 40+ föräldrarna och var förmodligen överlyckliga att slippa.
Jag hade väl orken kvar även när de yngsta var små, men det var såklart inte lika lätt att göra saker med dem när man hade syskonen att ta hänsyn till.
De yngsta barnens pubertet och tonår måste jag erkänna har varit mycket jobbigare för mig eftersom jag är så mycket tröttare nu.
Från att ha varit ung mamma i dotterns klass kände jag mig absolut som gammal mamma i yngste sonens. Där var nästan alla barn förstabarn och hade unga mammor och småsyskon.

Givetvis beror det på omständigheter när man får sitt första barn. Idag studerar många länge.
Min dotter är 30 och inte aviseras det något barnbarn där inte, men från att i många år har sagt att hon inga barn skulle ha så hör jag ett annat resonemang nu, men att det kanske bara blir ett eller två barn eftersom hon blivit så pass gammal...

Absolut skulle jag rekommendera kvinnor att få barn tidigt (om möjligheterna finns) för det är enklare att hänga med när man är ung och sen kan man ha några goda år mellan barnen flyger ut och pensionsåldern.


Jag håller med Aqvakul att det blivit så att det föds en hel del barn av unga mammor som saknar utbildning och jobb. Det bidrar nog till att behålla klasskillnaderna, tyvärr.

Alltså finns det inget rätt eller fel utan för- och nackdelar får vägas mot varandra från person till person.

Glömde att säga att jag tycker att det är mkt som talar för att börja skaffa barn innan man är 30 år. Sen kan det ju inte alltid bli så, av olika skäl.

Jag var 28 år vid första barnet och 33 vid andra. Maken är 7 år äldre än mig. Vi hade först tänkt försöka få ett tredje barn men tänkte sedan om p.g.a åldersskäl. Jag känner mig inte för gammal ännu men maken är 42 år och han funderade på att om våra barn får barn lika sent som han så är han 80 år när barnbarnen kommer.

Det kan ju bero på en massa saker att man är lite äldre när man får barn. För det första måste man hitta någon som man vill ha barn med och man bör också ha en bostad och ett jobb vilket inte är helt lätt för många unga idag att få. Man kan ha svårt att bli gravid mm mm.

Jag fick mitt första när jag var 34 och betraktades då som gammal förstföderska, själv kände jag mig inte alls gammal, men jag hade inte velat ha barn tidigare och dessutom fanns det inte innan dess någon som jag ville skulle bli mina barns far. Båda mina barn är nu i 30-årsåldern och några barnbarn har jag inte men visst vore det roligt om det blev något medan man har lite ork kvar. Det är dock inget jag kan påverka.

Som världen ser ut idag så tycker jag inte att det är konstigt att många väntar med att få barn, men jag tycker att det är lite galet när kvinnor över 60 skaffar barn. Däremot om man är i fertil ålder och anser att man orkar och vill så tycker jag inte åldern spelar så stor roll när man får barn. Det är ju upp till var och en och därför tycker jag att det är lite svårt att ha synpunkter om det.

Jag var 20 22 24 och27 år när jag fick mina barn, däremot var min pappa
närmare femtio och mina mamma femton år yngre när de fick mig.
Jag tycker vi har forlorat en generation där, även om min pappa blev över
åttio år, mina barn har svårt att minnas honom.

Så sant. Det finns så många "om" att det inte går att ta hänsyn till dem alla. Man skaffar barn för barnens skull, och kanske sin egen, man vet aldrig när ens egna barn sen skaffar barn. Man kan inte heller garantera att man själv, trots att man skaffar barn som ung, är med upp i 80-årsåldern. Det finns så många faktorer som kan påverka; rökning, övervikt, sjukdom, genetisk disposition. Argumentet "jag röker, och dör nog därför 14 år tidigare, så därför vill jag inte skaffa barn efter 30" hör man sällan. Just kanske för att det är så absurdt.
Man bör fokusera på att klara att vara förälder; får man sedan förmånen att vara mor- elller farförälder länge så ska man ta det som bonus.

Fick tvillingar när jag var 21 och tyckte inte alls att jag var för ung, universitetsutbildningen fick vänta tills barnen började på dagis (jaja.. förlåt, förskolan), förstår inte varför alla ska vänta tills de är klara med utbildning och allt? Inte under nån period i mitt liv har det varit lättare att kombinera mammarollen med arbete än just under studietiden..

Skulle också vilja säga att det här med att vänta med barn tills allt är "fixt o färdigt" och perfekt har en negativ sida som man kanske inte pratar om. Jag tror att, i att bilda familj ingår de magrare åren, en lite enklare standard till början och ett kämpande som även barnen tar en naturlig del av, lika mycket glädjer dom sig när det går framåt och de kanske får ett eget rum eller en dator, de lär sig nog på ett annat sätt att inte ta allt för givet..
Jag tror att begreppet "Curlingförälder" hör ihop med den kategorin föräldrar som försöker skapa den här perfekta, superplanerade tillvaron som åtminstone jag inte skulle vilja ha....

Jag tror de flesta kan acceptera en enkel standard, så länge det är en stabil och säker standard. Skaffa barn när man är provanställd tror jag inte de flesta vågar. Inte heller när man studerar, om man inte har en sambo med arbete. Skaffa barn när man bor i andrahandslägenhet utan kontrakt? Men visst är det så att många vill ha karriär och resa först också, själv känner jag dock att jag vill ha utbildning, arbete och bostad säkrat innan jag skaffar barn. Och så får jag väl skaffa nån att skaffa barn med också, det är väl det allra svåraste

(Tillägg: kan själv tänka mig att bo i ett enkelt torp ute i skogen, så det är inte hög materiell standard jag är ute efter när jag skriver utbildning, arbete och bostad)

Jag fick min första 1978 när jag var 16 år och nästa 9 år senare när jag var 25. Minstingen var jag helt ensam med både under graviditeten och sen. Stor skillnad att bli mamma när man är 25 för då har man skaffat sig lite mer erfarenheter och är mer säker på sig själv.
Att få barn när man är för ung är ingen fördel heller. Visserligen är ju inte riskerna lika stora som om man är "gammal" och även om man mognar av att bli mamma , så är det inget jag skulle rekommendera någon.
Inte alls så att jag ångrar nån av mina söner !!!
Har fått 2 älskade barnbarn , 7 och 5 år. Den äldsta när jag endast var 38 år (precis lika gammal som min mamma var när hon blev mormor)och visst har det sina fördelar. Man orkar fortfarande ta hand om dom , men nackdelen är ju att man själv är mitt uppe i sitt eget liv och inte har tid på samma sätt som till exempel min mormor hade.

Jag har fått mina barn i två "kullar", de första två när jag var 23 och 24, de andra två när jag var 35 och 37.
Det var lättare rent fysiskt att vara mamma när jag var ung, men då var jag också så himla osäker...
Men nog var det väldigt tröttande att föda och uppfostra barn när man närmade sig de fyrtio.
Nu känns det som om jag levat med och för barn i hela mitt vuxna liv, nu vill jag gärna vara fri ett tag och leva ett vuxenliv, gubben och jag, och ha råd och tid med lite annat
än barn.
Men nu kommer barnbarnen...

Jag var 27 och min man 29 när vi fick vårt första barn, då hade vi varit ett par i 10 år och hunnit med en massa kul ihop, rest runt som "backpackers" och levt ansvarslöst hippieliv. Vårt andra barn föddes när jag var 34 och då levde vi ett stabilt liv med bra jobb , villa vovve osv. Tycker att båda våra barn kom vid precis rätt tillfälle.
Gita

Jag var 19 när första barnet föddes, maken var 23 ... när det yngsta kom fyllde jag några månader senare 38.
Har inte känt mig som varken för ung, el gammal ... alla fyra har varit planerade och välkomna (fast det blev ofrivillig lång väntan)

Kan inte påstå att jag haft mer el mindre ork med någon av dem ... har alltid varit aktiv, under småbarnsåren
och likadant när de började skolan. Kände mig inte heller "udda" där, för det fanns i barnens klasser, både unga förstagångsföräldrar
och "äldre" med lite mer erfarenhet.

6 st barnbarn ... livets efterrätt ... har vi också hunnit få ... 6, 5, 5, 4, 2 & 2 år gamla är de idag.

Mor var 42 när jag föddes.

Jag var inte 20 fyllda när mina två första barn var födda (1965 resp 1969). Dom växte jag upp med på sätt och vis. Milde, vilka roliga minnen vi har! 3:an kom när jag var 27. Det var HELT annorlunda (1976). Då hade jag lite mer skinn på näsan och jag kände mig nästan vuxen. (vad innebär vuxen - sett så här långt efteråt?)

Jag tror som många andra här sagt att man orkar betydligt mer när man är yngre.

Det är lustigt det här med ålder på mamman vid första barnet. Min mormor fick sitt första barn när hon var 18, en helt normal ålder för en förstföderska 1918. Mitt första barns farmor sa att när hon födde sin första son 1938, 25 år gammal, så tyckte folk att det horribelt ungt! Det visar sig att just på 30-talet föddes inte så många barn alls och dom fick barn var inte så unga. Det var då paret Myrdal kom med sina sociala idéer och boken "Befolkningskrisen i Sverige" eller vad den nu hette.
Sen kom 2:a världskriget och då sjönk åldern på förstföderskor betydligt.
Och nu är vi återigen uppe på hög ålder för förstföderskor.
Finns det något att lära sig av historien?

Det enda man skulle behöva lära sig av historien är väl att befolkningen bör hålla en jämt antal nyfödda per år. 40-talisterna är ju hiskeligt många (efterkrigsbarn....) och på 80-talet var ju också en babyboom. Rent krasst är det bättre för statsfinanserna att antalet hålls jämnare, som tur är finns det många 80-talister som kan ta ansvar för alla åldriga fyrtitalister (när de väl börjar känna sig åldriga, vill säga)...

Jag var 41 och maken 49 när vår yngsta föddes, tycker vi varit en "bättre" föräldrar med henne, hade ett helt annat lugn och mer erfarenhet.
Har absolut inte orkat med henne sämre men naturligtvis hör vi till dom äldre på föräldramöten o.s.v. men "so what" det är ju så det är.
När jag fick dom andra var jag 23 och 35.

Tror andra har betydligt mer bekymmer om åldrar och barnafödande än dom som är däri.
Har aldrig saknat vuxenliv, det har jag haft hela tiden, och första barnbarnet kom 6 år efter vårt yngsta, perfekt!

En fördel med barn i spridda åldrar och barnbarn som tar vid är att man får fler jular där det finns någon med som tror på jultomten

En motsvarande nackdel skulle väl vara att det blir mindre utrymme för "vuxenaktiviteter"....

Min styvdotters (13 år) mamma är bara 5 år yngre än min mamma..(jag fyller 40 år)
Själv var jag 23 och 27 med båda mina barn. Visste tidigt att jag inte ville bli en gammal mamma.