CITAT (Grå @ 12-04-2008, 14:25)

Tja.. vad kallar man bönder som köper upp hela socknen när den säljs av bit för bit för att inte "vem som helst" ska kunna bosätta sig där, och som ställer till ett jävla levande så fort någon mot förmodan lyckas köpa in sig ändå, och i princip jagar bort dem de inte tycker är välkomna?
... forumdiktatorer...?
Nej. Storgodsägare är de och scenariot ovan hände häromkring alldeles nyligen när prästgården i socknen skulle säljas av till privatpersoner som "inte hörde hemma" och släktet som dittintills hade roat sig med att köpa upp allt inte kunde finna sig i att inte de hade första tjing.
Samma sak när min "ogudaktiga och ensamstående" mamma skulle flytta ut till gården där jag växte upp i slutet på 70-talet. Bönderna i socknen var alla släkt med varandra och trakasserade oss i 30 års tid, bland annat lyfte de gödselspridaren när vi var ute och de körde förbi och sprutade ner oss med kogödsel. De släppte sina jakthundar på vår gård och stod och såg på när de jagade och bet ijhäl våra påfåglar och höns. De snackade sedan skit om morsan i 30 års tid, för att hon var en stark kvinna med skinn på näsan, och de tröttnade inte förrän hon blivit gammal, rultig och vithårig. - och allihop var de engagerade i socknens lilla missionskyrka.
*äcklad*
Finns andra sidor av sånt också. Själv är jag bondunge och uppfödd under jäkigt fattiga förhållanden. Som ensam flicka kunde jag på den tiden inte ärva syskonens kläder utan vi var beroende av att släktingar skickade begagnade kläder till mig, som jag naturligtvis blev väldigt retad av i skolan.
I skolan var ungarna värda lite olika mycket. Först var det tjänstemannaungarna, sedan industriarbetarungarna, och så bonnungarna.
Eftersom vi bonnungar stod längst ner så fick vi ta straff för både det vi gjort och inte gjort. De andra ljög sig fria. Värst var lärarungarna.
Som bonnunge så var det inte tid till läxläsning efter skolan och ingen hjälp med läxan. Det fick man klara på bussen på vägen hem. För hemma väntade minst 3-4 timmars jobb för att hjälpa till att försörja familjen. Vi hade nämligen inte råd med pigor och drängar. Det var vi barn som fyllde den rollen.
Jag har ett yrkesförflutet inom lantbruk, min make jobbar fortfarande inom lantbruk åt en sk storgodsägare. Faktiskt så är vi bästa vänner. Skillnaden oss emellan är att storgodsägaren har tjugo miljoner i skuld på banken. Det har inte vi.
Det som ändå gör mig upprörd är att våra barn har mobbats i skolan i alla år. Huvudsakligen för att de trott att min man var storbonde eller godsägare. De har kallats bidragstagare pga att arbetsgivaren har haft rätt till EU-bidrag för jordbruket. Ungarna har skrikit till mina barn att ni skall göra som vi säger för att din pappa får lön från våra skatter.
I detta brukssamhälle har mina barn fått stryk i skolan i många år. Länge utan att vi föräldrar visste och enbart pga av vårt yrkesval.
Nej, att kategorisera folk utifrån deras yrke är väldigt trångsynt tycker jag. Det finns elaka människor överallt och man borde inse att det inte har med yrke att göra.
För mig gör det naturligtvis ont med nedsättande kommentarer om bönder, storgodsägare, hemmansägare, bonnjävlar och annat. Jag vet hur hårt mina föräldrar slet och tvingade oss barn att slita. Jag vet hur hårt min man jobbar och hur lite han får betalt. Och jag vet hur ledsna mina barn var under skoltiden.
Men jag hatar inte hela omvärlden för det. Men däremot tycker jag det är trångsynt att döma alla personer inom en yrkeskategori för den kännedom man har om enstaka individer inom samma yrkesgrupp.
Elaka människor finns det överallt i samhället.
Redigerat av Bettson: 13-04-2008, 03:06