Usch, jag lider med dig. När min hund blev sjuk gick det riktigt snabbt, hörde på fm att hans njurar inte funkade och på kvällen avlivades han eftersom han var riktigt dålig, vi var uppe under natten med honom för det sprutade ur änden på honom. Det värsta med en snabb avlivning är att man hela tiden tänker: fanns det något jag missade, kunde vi gjort något osv Jag drömde mardrömmar om det eftråt, tex att han kom tillbaka, men var arg på mig och lät mig inte krama honom. Usch usch usch. Jag grät varje natt i månader, det tog över ett år innan jag kunde tänka på honom utan att få tårar i ögonoen. Och trots att det är ca 5 år sedan kan jag inte skriva om det utan att bli gråtmild, skulle vilja få med honom på min hemsida men klarar inte att ta tag i skrivandet. Men jag har honom på bilf framför mig när jag sitter framför datorn ialla fall
Det är inte du som betämt att hon skulle få cancer, så det är inte du som bestämmer hur länge hon får leva. Du skall inte ha dåligt samvete.
Jag hoppas på ett mirakel för dig... Njut av den tid du har! Passa på att ta så många bilder som möjligt för när man sedan inte har dem kvar önskar man att man hade fler bilder.