Kärlek till rosor, - Hur förklarar men det? Alternativ

[Bee]

Hur förklarar man sin kärlek till rosor för någon som är antingen okunnig eller likgiltig? Till nån som bara säger "jaha??!" och tycker man är knäpp.

Tex, själv tycker jag det en fantastisk sak att jag har fått gräva ner Rosa Gallica Officinalis i min egen ägandes trädgård! Min alldeles egen bit av The Red Rose Of Lancaster! Ena parten i rosornas kring, det ursprungliga, det äkta. Jag har ingen politisk synpunkt på ett mer än 700 år gammalt krig. Vilken ros som var Yorks -den vita - vet jag inte - någon som vet? (Hade ju varit kul att ha en sån också!)

Om rosen tar sig -jo men det skall /måste - den göra - ja, det är en helt annan sak. Då talar vi min skicklighet att få den att överleva. Gissa om jag kommer att ägna mycket omsorg om den rosen! Men den stora grejen är - den är HÄR!

[Bee]

Men hur förklarar man det för en som inte är "invigd"? För en granne som tycker man är dum i huvudet eller de vuxna barnen som tycker att "nu har hon fått en knäpp igen" ?

Mitt rosintresse väcktes på 80-talet. Flera vackra böcker köptes. Rosor planterades. Många drömmar vävdes om den vackra rosenträdgården. Tyvärr var levande livet så påtagligt att rosorna fick stå tillbaka. Ja, hela trädgården fick stå tillbaka. Till och med böckerna försvann bakom något annat. Hade inte maken månat om några av rosorna hade alla varit försvunna. Nu kan vi glädja oss åt prakten från rosor som någon planterade på 60- eller 70-talet (vi vet inte). De vi själva satte ner finns inte längre förutom en från mitten av 90-talet, Lichtkönigin Lucia, makens favorit.
Och så förra året kom allt tillbaka. Lusten. Glädjen. Plus en ny syn på de vackra växterna; lite mognare kanske.