
Tröstekramar från mig också.
Det här är bland det värsta man kan vara med om. Ens husdjur är ju en familjemedlem. Även om man förnuftsmässigt vet att den inte lever lika länge som en människa så är det en Stor Stooor sorg när den dagen kommer då man måste skiljas.
Vår första katt somnade in 17 september 1996. Den dagen glömmer jag aldrig. Men jag har också många glada minnen från de 13 år vi fick tillsammans.
Och jag kan ge mig den på att han från sin katthimmel skickade lilla Smilla till oss förra året när vi behövde det som mest! Hon är också svartvit. Hon "landade" först hos grannen men hittade "hem" till oss efter några månader.