Min svärmor höll ett tal när hennes son gifte sig och hon var lika nervös hon.
Men det gick jättebra! Jag hjälpte henne lite med talet men det viktigaste var
att det var hennes tankar som kom fram. Det var ett kort tal, där hon började
med att säga hur glad hon var för sin svärdotter och berättade om deras första
möte och vad hon känt. Sen kom det små fina berättelser från sonens uppväxt.
Hon ville att jag skulle hålla talet åt henne då hon var så nervös och visste att
hon inte skulle kunna låta bli att gråta. Men när det var dags så gjorde hon det
själv med tårarna rinnande. Hon kämpade sig genom talet med en röst som
bröts sig hela tiden. När hon var klar var vi många som grät och hennes tal var
det som berörde allra mest. Så det viktigaste är inte att vara en bra talare utan
att det kommer från hjärtat.

torvan