Gå i väggen Alternativ

[ingrid fuxwall]

Allt som ofta får man höra att folk gått i väggen - någon här som gjort det och som kan berätta om hur det var

ingrid

[Heda]

Ja
Sökte aldrig hjälp, så har ju inte fått någon "diagnos". Skulle väl kunna kalla det för stressdepression eller kanske bara depression. De svartaste dagarna ville jag försvinna. Använde självmord som en tröst, om jag inte klarade en dag till så fanns det ju som "räddning". Fick panikångest av mycket folk och/eller vad som i mina ögov var "glättiga", "trevliga" människor. Ville helst vara hemma och ha det tyst omkring mig, kunde sitta på en stol och glo rakt ut i luften i flera timmar. Kände inte igen mig själv längre, kunde inte komma ihåg när jag skrattade senast eller sjöng, som jag alltid gjorde innan.

Hade några vänner som verkligen förstod, som hade varit där själva som gjorde att hoppet stannade. Klarade att gå till jobbet och låta trevlig i telefonen, men såg nog ut som ett vandrande "sorgmoln". Skrev enhel del, för att få ur mig alla tankar. Tänkte att det måste vända, att det inte gick att sjunka längre att andra hade överlevt. Min syster fick mig att sluta med p-piller, hon fattade aldrig hur dåligt jag mådde men jag tror ändå att det hjälpte. En annan kompis fick mig med på en minisemester långt bort från allt ute på en ö med sol och bad....det var första gången på länge, länge som jag hörde mig själv skratta på riktigt. Jag tror att det vände då. Jag fick känna en stund hur jag kunde vara, så som jag och mina vänner kände igen mig. Det gick sakta men tillslut en dag vaknade jag och kände att jag ville leva. Att jag ville ha den dagen, att det fanns en framtid!!

Min trädgård hjälpe mig mycket. Där behöver man inte förklara sig om man börjar gråta helt utan anledning eller inte vill prata på en hel dag. Där kom lugnet och så är det nu med. Får fortfarande panik ibland men inte så ofta och det hjälper alltid att ta en rejäl trädgårdsrunda.Min sambo också, vi var vänner när det var som värst och han fanns där hela tiden, men vi blev ett par först när jag började må så pass bra att jag "såg" honnom. Han är underbar, och han vet, det gör inget om jag mår dåligt ibland han bara håller om mig tills det går över. Kan inte stressa och ha för mycket inbokat, då får jag panik direkt. Planer får helst inte ändras i sista stund, då vill jag inte vara med längre.

Känner ju inte att det var bra att det hände, men någonstans är jag ändå mycket starkare nu. Jag vet hur mycket jag tål. Jag vet att jag överlever och det bästa är att jag kan känna en sån otrolig lycka över att jag vill leva!! Jag sjunger och skrattar igen! Jag vill leva!!