Jag lyckades med konststycket att gå in i väggen fast jag var arbetslös. Livssituationen var denna: gift med en blandmissbrukare som sjönk in i sig själv och sitt missbruk och tillbringade 20-23 timmar per dygn i sängen - när han mådde bättre, så uppvaktade han kvinnor; 4 barn, en med epilepsi (och tonåring!!), en med lätt autism (visste vi inte då), en med astma och pollenallergi, en med livsmedelsallergi och atopiskt eksem + (som vi vet nu) ADD "eller liknande". En dag gick jag in i väggen "med dunder och brak", hade redan en etablerad kontakt med soc. p.g.a. makens missbruk, som såg vad som hände och hjälpte mig. DÅ tyckte jag inte att det var någon vidare hjälp - hela familjen till utredningshem, efter lång tid bestämde vi alla tillsammans att barnen mådde bäst av att få komma till familjer som kunde ge dom den omsorg dom hade rätt till. Nu, när jag ser i backspegeln, så var det det bästa som kunde hända mina barn - jag hade uttömts på all energi, både kroppsligen och mentalt. Socialsekreteraren och hennes chef såg till att jag fick en tid på psykmottagningen. Jag fick genomgå en psykisk utredning och fick en diagnos, ansökan om sjukpension gjordes och så fick jag en samtalskontakt. Gick sjukskriven i ca ett halvår - tills sjukpensionen godkändes - och gick på regelbundna besök på psykmottagningen i 2 år. Nu mår jag bättre men klarar inte av stress över huvud taget. Får jag ta allt i min egen takt går det bra, men måste påminnas ibland om att städa och hålla ordning. Speciellt på våren, som förut var min favorit-årstid. Det har hänt att jag har behövt antidepressiv medicin men har klarat mig utan i några år nu (ett försiktigt "jippii"). Har några goda vänner som stöttar mig och som "tar tag" i mig när livet blir jobbigt. Har förhoppning om att så småningom kunna ha ett deltidsjobb, dock inte inom "mitt" yrkesområde - det är alldeles för stressigt med alltför höga precisionskrav. Jag tar en dag i sänder och det går bra.
--------------------
Ju mer du vet, ju mindre förstår du (Zhuang Zi) cancer.gif
|