|
När jag gick in i väggen för fem år sedan, var det inte stress som utlöste det.
Inget stressigt jobb, eller svårigheter att säga nej.
Det var mera som Eva-helene säger...Personliga tragedier som hela tiden avlöste varanndra.
Jag var redan sjukskriven och hemma, där dom stora problemen fanns.
För att slippa tänka och känna, blev jag väldigt speedad och gjorde hela tiden saker, för att slippa känna efter.
När sedan smällen kom, och jag fick hjälp, ville jag först inte ha hjälp. Jag var ju inte sjuk, det var mitt liv som var sjukt!!!
Min kurator övertalade mej att komma på ett besök, med orden" vi behöver inte prata, vi kan bara vara"
Tänkte att, det kan ju inte bli värre och det blev det inte.
Fick fantastisk hjälp och är frisk idag, men man blir inte helt frisk, någonsin.
Det ligger alltid en liten oro i bakhuvudet, att det kan slå till igen, och man är skör....Så dålig vill jag aldrig bli igen och mitt dåliga samvete, att min omgivning fick ta smällen, har jag lärt mej leva med....Det man inte kan förändra är det förflutna, så man får "göra upp" med sig själv för att orka.
Större saker går bra, det är smådetaljer som ställer till det.
Men man lär sig att undvika dom och som någon sa, "man försöker överleva"....
--------------------
Den grövsta form av mobbning är, att kalla sina meningsmotståndare mobbare.
Bor i zon 2
|
Gå i väggen
14-07-2008, 19:23
