Är bara såååå trött
på gamla kompisar som man umgås med "för gammal vänskaps skull" fast gemenskapen har försvunnit. Man känner att de sitter och bedömmer en hela kvällen och man måste ta ett stort andetag innan man kliver ur bilen när man kommit fram. Jag brukar försöka uppmuntra mig till att det blir nog roligt, men härom dan kännde jag att nu är nog toppen nådd!
Ex Vi var inbjudna på fest hos en kompis som jag varit nära vän med nästan hela livet. Vi är(snarare var) ett litet gäng som alltid hängde ihop. Fyra tjejer med respektive var ditbjudna som vanligt. VI fick ett kyligt välkommnande med ett -Hej, en kort synande blick som bedömmde mina kläder, frisyr och attityd (-Jaha är våran fest inte viktigare för henne än att hon kan komma klädd sådär!?) Sedan eskorterades våra medpassagerare varmt (med prat om bilfärden och berömmande om de nya skorna) upp till välkommstbordet där de serverades varsin välkomstdrink, medan vi blev obemärkt "kvarglömda" vid bilen. Vi följde efter följet upp till huset där vi tog varsitt glas medan den fjärde tjejen ger mig en degraderande blick innan hon tittar undan och fortsätter prata. Jag försökte inflika i diskussionen om skorna med att -jo de var fina och att jag har oxo skaffat nya skor... Ingen reaktion. Samtalet fortsätter som inget hänt. Min sambo tröttnar och säger högt och ljudligt -De SKITER i dina skor! ... Ingen reaktion. Samtalet fortsätter som inget hänt.
Kvällen fortsätter i samma anda, vi är som osynliga. När jag säger något blir jag antingen totalignorerad eller imotsagd och tillslut sitter jag mäst tyst. Tittar på det fantastiska skådespelet framför mig -mellan dessa människor som jag har tyckt är mina bästa vänner!
Tillslut tackar vi för oss. Går ut till bilen. Drar en lättnadens suck och slappnar av. Nu får vi åka hem!
Jag vet att när vi gått pratar de om oss, hur kunde hon ha de kläderna och de åker alltid hem så tidigt! Han såg ju inte ut att ha så roligt!
Jag försöker att inte ta åt mig av deras blickar och kyliga attityd och försöker visa dem att jag inte bryr mig,att mitt liv är viktigare och större än att deras sätt skulle påverka mig. Men jag blir sårad! Vi borde kunna umgås som vuxna människor och ha det trevigt när vi ses fast vi inte är som förr.
Varför är det så svårt att ta det där steget att tacka nej eller låta bli att bjuda igen? -I år kan vi väl hoppa över att bjuda hit XX och XX på grillning? Vi frågar ZZ istället om de vill komma?
Är det NÅGON som känner igen sig
eller är det bara jag som har svårt att säga nej???
Redigerat av Maja N: 26-07-2008, 13:09
Med vänner som dem, vem behöver fiender?!
26-07-2008, 12:56
