CITAT (vickeva @ 14-04-2004, 21:08)
Skickar du något till honom?
Vi hjälper hans familj så att de har ett någorlunda drägligt liv.
Orkar ni med historien? Jag lovar att dra "kortversionen". Annars "feel free to skip":
Vi träffade honom på mammas 50-årsdag 1988. Vi öppnade en champagne-flaska kl. 6 på morgonen, korken sköt i taket, Ebou (som jobbade som säkerhetsvakt på hotellet) dök upp för att kolla att allt var OK.
Senare på dagen dök han upp med en bärkasse apelsiner och en stor påse nyrostade jordnötter som present.
När vi åkte hem fick vi hans adress och mamma började brevväxla med honom. Ett halvår senare fick vi ett mycket sorgset brev där han berättade att hans fru hade dött och han hade förlorat sitt jobb.
Han hade bett att få ledigt för att ta hand om henne (lågsäsong - inte en turist på hotellet) men fått nej.
Eftersom hon var döende tog han ledigt 3 dagar ändå (för att ordna med begravning + någon som skulle ta hand om deras 1-årige son). Då fick han sparken.
När vi kom dit året efter var han en bruten man. Sonen kunde han inte träffa då han bodde i en by 30 mil inåt landet och han hade inte råd att åka dit. Han fick inte säga upp sitt hyresrum eftersom han hade en hyresskuld (logiskt, va?). Ibland kunde han få ett "skubb" i hamnen och tjäna 5 kr/dag - men det kostade 3 kr att ta sig fram och tillbaka dit.
Hans högsta önskan var att kunna köpa en bit land i byn där sonen bodde (hos sina morföräldrar) men det skulle kosta 1000 kr och för honom var det en utopi.
Så där rök en del av vår reskassa.
Året efter så var det en stolt man vi mötte.
Han hade gift om sig (hade varit omöjligt året innan då han inte hade kunnat försörja en familj) och fått en viss status i byn - troligtvis för att han är mycket ärlig och hjälpsam.
Han ville att vi skulle följa med och se hans mark. Javisst, 30 mil (ett par timmar), fram och tillbaks över dan...
Pyttsan.
Startade 5:30 (buss, buss, lokaltaxi (6 i en Renault 5), färja, lokaltaxi (lyx - bara 5 i en vanlig bil), storlokaltaxi (16 på flaket på en Toyota pickup)) för att slutligen vara framme i byn 17:00.
Inkvarterades i lerhyddor (rent och fint) och utfodrades - det första vi ätit på 14 timmar.
På morgonen vaknade mamma och jag abrupt av att en åsna skriade på andra sidan väggen från våra huvuden.
Vi inspekterade fältet och började hemresan kl 13 - i stekande sol på en åsnekärra. Toyotan hade nämligen vält (vi såg den på vägen).
Närmare 5 timmar senare hade vi tagit oss till den närmaste staden där vi inkvarterades på ett "hotell".
Sängen var ett betongfundament med småbitar av skumplast täckta av ett lindrigt rent tyg. Duschen var ett rör med kallvatten som mynnade ur väggen. Men toaletten - givetvis utan sittring - funkade!
Dagen därpå lyckades vi ta oss till vårt turisthotell.
För att göra denna historia ännu längre (sorry) kan jag berätta han de har fått ytterligare en son, som heter Carl efter min pappa, och har tagit hand om en "dotter" (avlägsen släkting).
Dessa 3 barn ser vi till att de får gå i skola (vi får kvitto på varenda utgift) och skickar lite extra när någon behöver läkarvård etc.
I gengäld ger de oss vad de kan (t.ex. frukt) när vi är där (och skickar frön på begäran
).
Dessutom blir vi igenkända som "snälla människor" och folk prutar automatiskt "eftersom vi är Ebou's vänner".
Ärligt talat så känns Ebou's familj som mycket närmre släktingar än en del som vi har här i Sverige.
Skäms att jag skrivit så långt men det ligger mig varmt om hjärtat.
/Mimmi
P.S. Ina: Du har rätt, couscous är vete. Men detta är gambianskt "couscous-vete".
Brev från Afrika, Spännande...
14-04-2004, 19:59
