Fick idag ett STORT brev från en vän i Gambia. Jag hade skrivit och undrat om han kunde skicka några frön (5-10 st) av hirs, majs och om möjligt tomat.

Idag kom det - och vägde nästan 1/2 kg.
Förutom de ovanstående var det även couscous-frön.

Ebou hade gjort som han brukar göra med brev (dvs. gå till ett turisthotell och be dem ta med brevet till Sverige (eller Danmark) och posta det här hemma) men ingen vågade ta med sig fröer. Undrar varför...

Så han fick traska iväg till posten och posta det själv för 35 kr (hans månadslön är ungefär 500 kr). Undrar vad tullen hade trott om de hade öppnat det.

Så imorgon ska tomatkärnorna i jorden. *bråttom*

Eftersom odlingslotten bredvid vår är ledig så tänker jag förbarma mig över den. Där får det bli ett majs- och hirsfält i år. Jag hoppas på en VARM sommar.

/Mimmi

P.S. Han hade tänkt skicka ris också (hans familj har ett risfält) men han förstod att det inte skulle fungera.

Skickar du något till honom?

Spännande!! Vad är det för modell på tomaterna?

Men cous-cous... är inte det gryn gjorda på vete?

Vi hjälper hans familj så att de har ett någorlunda drägligt liv.

Orkar ni med historien? Jag lovar att dra "kortversionen". Annars "feel free to skip":

Vi träffade honom på mammas 50-årsdag 1988. Vi öppnade en champagne-flaska kl. 6 på morgonen, korken sköt i taket, Ebou (som jobbade som säkerhetsvakt på hotellet) dök upp för att kolla att allt var OK.
Senare på dagen dök han upp med en bärkasse apelsiner och en stor påse nyrostade jordnötter som present.

När vi åkte hem fick vi hans adress och mamma började brevväxla med honom. Ett halvår senare fick vi ett mycket sorgset brev där han berättade att hans fru hade dött och han hade förlorat sitt jobb.
Han hade bett att få ledigt för att ta hand om henne (lågsäsong - inte en turist på hotellet) men fått nej.
Eftersom hon var döende tog han ledigt 3 dagar ändå (för att ordna med begravning + någon som skulle ta hand om deras 1-årige son). Då fick han sparken.

När vi kom dit året efter var han en bruten man. Sonen kunde han inte träffa då han bodde i en by 30 mil inåt landet och han hade inte råd att åka dit. Han fick inte säga upp sitt hyresrum eftersom han hade en hyresskuld (logiskt, va?). Ibland kunde han få ett "skubb" i hamnen och tjäna 5 kr/dag - men det kostade 3 kr att ta sig fram och tillbaka dit.

Hans högsta önskan var att kunna köpa en bit land i byn där sonen bodde (hos sina morföräldrar) men det skulle kosta 1000 kr och för honom var det en utopi.
Så där rök en del av vår reskassa.

Året efter så var det en stolt man vi mötte.
Han hade gift om sig (hade varit omöjligt året innan då han inte hade kunnat försörja en familj) och fått en viss status i byn - troligtvis för att han är mycket ärlig och hjälpsam.

Han ville att vi skulle följa med och se hans mark. Javisst, 30 mil (ett par timmar), fram och tillbaks över dan...
Pyttsan.

Startade 5:30 (buss, buss, lokaltaxi (6 i en Renault 5), färja, lokaltaxi (lyx - bara 5 i en vanlig bil), storlokaltaxi (16 på flaket på en Toyota pickup)) för att slutligen vara framme i byn 17:00.

Inkvarterades i lerhyddor (rent och fint) och utfodrades - det första vi ätit på 14 timmar.

På morgonen vaknade mamma och jag abrupt av att en åsna skriade på andra sidan väggen från våra huvuden.

Vi inspekterade fältet och började hemresan kl 13 - i stekande sol på en åsnekärra. Toyotan hade nämligen vält (vi såg den på vägen).

Närmare 5 timmar senare hade vi tagit oss till den närmaste staden där vi inkvarterades på ett "hotell".
Sängen var ett betongfundament med småbitar av skumplast täckta av ett lindrigt rent tyg. Duschen var ett rör med kallvatten som mynnade ur väggen. Men toaletten - givetvis utan sittring - funkade!

Dagen därpå lyckades vi ta oss till vårt turisthotell.

För att göra denna historia ännu längre (sorry) kan jag berätta han de har fått ytterligare en son, som heter Carl efter min pappa, och har tagit hand om en "dotter" (avlägsen släkting).
Dessa 3 barn ser vi till att de får gå i skola (vi får kvitto på varenda utgift) och skickar lite extra när någon behöver läkarvård etc.

I gengäld ger de oss vad de kan (t.ex. frukt) när vi är där (och skickar frön på begäran ).
Dessutom blir vi igenkända som "snälla människor" och folk prutar automatiskt "eftersom vi är Ebou's vänner".

Ärligt talat så känns Ebou's familj som mycket närmre släktingar än en del som vi har här i Sverige.

Skäms att jag skrivit så långt men det ligger mig varmt om hjärtat.

/Mimmi

P.S. Ina: Du har rätt, couscous är vete. Men detta är gambianskt "couscous-vete".

WOW!!! Vilken historia!! Jag lyfter på hatten för dig och din mamma. Kul att det går så bra för honom och hans familj!

Härligt att läsa Mimmi! Jag läser gärna mer om du vill berätta.

Att kunna ge något väsentligt till någon gör livet rikt!

Din resa de 30 milen får mig att tänka på hur byborna i Ecuador tog sig till mötena som organisationen jag jobbade i inbjöd till. Barfota flera mil genom oländlig skog... Gamla människor liksom unga med flera barn och alltid ett på ryggen.

Vi människor är fantastiska när vi vill något!

Vilken story! Du hade gärna fått dra den långa versionen! Det låter som en sån där solskenshistoria som får mej att bli tårögd och vilja hjula samtidigt!!

vad varm i hjärtat jag blir
skriv gärna och berätta hur dina fröer växer till sig och gärna hur er stödfamilj har det även längre fram! så fantastiskt att höra om er kontakt!/Ullagumman

Ja, även jag vill gärna höra mer om er stödfamilj, helt fantastisk berättelse, tänk vad lite från oss gör så mycket för andra. /Helen

Så där skulle väl all U-landshjälp se ut egentligen! Lite som fadderbarnssystemet. Hjälp direkt från människa till människa. Inga stora penningslukande administrationer, inga korrumperade tjänstemän som skor sig på vägen. Hjälporganisationerna kunde rikta in sig på tillfällig katastrofhjälp och att stödja t ex byggen av skolor, och att administrera utbildning och upplysning.
Den här typen av utvecklingshjälp som MimE idkar bygger på vad människorna faktiskt behöver, de får sköta sin utveckling och utbildning i sin egen takt. Inga skrytbyggen som multinationella företag tjänar miljoner på. Det bästa är att det förebygger att människor hamnar i svält och okunskap. Sedan kan de själva hjälpa till att hjälpa på det sätt som fungerar i just det landet - i just den kulturen.
Allt sedan de första missionärerna har vi "hjälpare" varit lite för klåfingriga.
MimE:s historia var det bästa jag läst på länge!! Tack för den!

Verkligen kul, Mimmi!

Vi har ibland köpt träd i Afrika till vänner istället för blommor: Vi-Skogen

Jag blev glad å varm om hjärtat jag med!

Hälsar Ingrid

MimE Jag blir mycke glad över att läsa om hur du bryr dej om och hjälper en familj. Hoppas att vi får höra mera om familjen och det vore fint med en långversion

Tack MimE har tänkt på ditt inlägg hela dagen som jag var nere på odlingslotten.

Tack Mimmi för din fantastiska historia!

Olika människor kan ha så mycket att ge om de bara ger det de har istället för att räkna kronor och ören.

Jaga hör också till dem som blir både tårögd och lycklig av att läsa denna historia.

Hej

Mimmi, en jättefin historia! Verkligen gripande...jag vill gärna höra mer om din fadderfamilj. Din familj har lyckats rädda en man och hans son från Gud vet vad och det gör mig lycklig att veta att ni har den kontakten som du har beskrivit.

/Joli

Jag blev jätteglad att ni orkade läsa.

Jag lovar att skriva lite mer snart.

/Mimmi

P.S. Den förgrodda hirsen är nu ca 5 cm hög.

Jag har också varit i Gambia, och har en del vänner där, som är släkt med min halvsvenska kamrat.

När jag var där sist blev jag så ledsen, när jag såg UFF-butiken i Banjul. Gamla jeans och H&M kläder som inte gick att sälja i Sverige säljs för dyra pengar till de Gambianer som har råd - mycket dyrare än vad kläderna kostade i Sverige! För de vill gärna ha västerländska kläder om de har råd, samtidigt som vi "turister" köper underbart vackra batiktyger, wrap arounds och annat av deras inhemska produktion, mycket mycket billigare.

Jag blev så besviken.

Jag längtar tillbaka dit! Just nu såg jag att resorna är billiga, men jag kan ju inte lämna hemmet så här års, pga andra intressen (kan det vara blommor?).

Ooooo vilken härlig historia.
Lycka till med dina växter.