Är det jag som e känslig eller? Alternativ

[Annica J]

[font="Arial Narrow"][/font]
Hej på er alla!

Jag har ej varit inne på Odla på evigheter då allt omkring blivit för mycket. Har käkat(käkar fortfarande) morfin för cancerpatienter för att klara dagarna och min värk.
Det har visat sig att jag har två diskbråck istället för ett och jag blev inlagd akut då smärtan vann över mig en dag och jag var bara fast.Kunde inte röra en fena utan att det ryckte och slet samt tog stopp i kroppen.
Men nu till mitt gnäll...JAG känner mig så ensam då jag "tydligen" ej duger åt min mamma
Min storasyster har haft en sambo som varit alkolist men är nykter sedan några år tillbaka och det tog ett hastigt slut i somras under semestern då han bara "stack". Min mamma och hennes sambo/fästman har nu tagit på sig rollen som "klippor" och ordnar boksatvligt talat allt åt min syster...Visst jag förstår absolut att hon behöver stöd och uppmuntran men samtidigt är hon lättad att det äntligen e över då de ej haft det bra på många år!
Jag har exemplet om bara handling då hon tydligen hade handlat en massa olika matgrejer(ost,smör osv osv) som hon vräkte över henne när jag var där....ingen fråga om pengar eller liknande som det ALLTID är när det är något hon gjort för mig...
Hon måste nog sett min stora och gav mig senare "TVÅ SMURFAR"!!!! Något jag lekte med när jag var liten.
Häromdagen lyckades jag få tag i henne och då fick man skopan tillbaka....det går ju aldrig få tag i dig, du e ju aldrig hemma. Något jag brukar säga nu då jag aldrig får tag i henne då hon alltid e ute hos min syster och städar, plockar, målar ja you name it hon gör det sålänge som det handlar om min syster.
Alltid under min uppväxt har hon alltid varit så noga med att man skall ringa min syster eller ge henne en slant om vi skulle hitta på något men när det gäller mig så e det bara att skita i mig.
Jag är så besviken och ledsen över hur skillnaden e mot oss...varför vad har jag gjort henne för illa?!?
De åker och handlar/shoppar ihop och frågar inte ens mig...
Jag har haft två långa förhållanden som tyvärr ej hållt varav ett var jag förlovad och jag det jag fick hjälp med var flytten sedan var det klart.
För att våra grannar(speciellt en granne som mamma "skvallrar"med)skall höra ordenligt när hon släpper av mig(kastar av i farten)att hon e guds bästa barn skriker hon -OCH kom inte sedan och säg att jag ej ställer upp för dig!!! Hon gjorde detta häromdagen och snacka om att jag fattade noll! Sedan i nästa sekund dök denna granne upp och började lovprisa min kämpande,klippa till mamma.
Äh, jag har sådan lust att bara lägga ner!!! Gråtit i flera dagar,tittat på mitt underbara kära smärtvapen-saxen-och vill bara få ur mig all smärta!, eller min hand och halva ansiktet domnar bort. Livsgnistan e liksom inte här.
VARFÖR lyckas hon förtala mig underbart bra och se ut som moder teresa själv?
Jag är BARA 30, men känns som jag e 90 i kroppen med en känsla av att vara barslig och idiot som bara fantiserar allt. (vet dock att allt e sant)

Suck suck suck....
Sorry ni får läsa min skit...men jag har ingenstans att ta vägen....kurator/psykolog/sjuksköterska får jag ej träffa förrän nästa vecka.

SUCK!

Annica

[Sussie F-Flower]

Hej Annica! (Man kanske ska säga God Morgon!!!!!)

Jag gick med i odla i mars, och jag tror att det enda vi har skrivit i samma tråd var när du fyllde 30 år, i april. Så för mig är du lite "okänd" ännu men det spelar ingen roll för här får man så många osynliga vänner som man lär känna lite bättre efter ett tag....

Jag blir så beklämd över att läsa det du skriver... och jag förstår att du gråter och är ledsen.
Det är såå sorgligt att Du/människor över huvud taget, ska behöva känna så som du beskriver.

Att inte känna sig "sedd" och att inte känna sig "bekräftad" har jag fått lära mig är det värsta en människa kan bli utsatt för. Allting handlar om bekräftelse! Framförallt att bli bekräftad för vem/vad man är, men även för vad man har gjort, presterat och åstadkommit. Det är roten till allt i hela livet...
Tänk om man skulle komma till jobbet en morgon och säga "hej" till sina arbetskamrater och ingen ens tittar på en... -Vedervärdigt!!!

Mellan dina rader kan man gissa sig till att det inte bara är mamma som sårar dig, utan även situationen som den är. Jobbigt med två diskbråck och outhärdliga smärtor där du inte klarar av att göra det du vill. Det som är ännu jobbigare att känna, är att man inte ens vill vara i sin egen smärtsamma kropp längre... Det är tufft!!!
Man vill inte vara den person som man upplever sig själv att man är... utan man vill att man själv ska få vara en glad, sprallig, aktiv, engagerad, lycklig och harmonisk person, och är man inte det så är det inte konstigt om man blir ledsen och vill kasta in handduken...
(nu blev det djupt...)

Instämmer att du borde ha/få lite miljöombyte och komma ifrån ett tag. Vad tycker din sambo då? Är han införstådd med att du inte mår så bra? Stöttar han dig?
Tycker också att du borde prata med din mamma och berätta hur du känner. Hon kanske inte vet vad du känner...?
Älskar man varandra så vill man väl hjälpa varandra och inte låta någon känna sig försummad, otillräcklig, onödig, oviktig m.m. m.m. (viktiga saker!)

Du ska se att allt det här kommer att bli bättre framöver men du behöver proffshjälp. Det finns ju personer som är till för sån't här. Det ska man ta tillvara på.

Mitt svar på din fråga om du är känslig, lyder: -Ja! Man BLIR mera känslig när man vill vara lycklig samtidigt som man känner att ingenting blir som man vill eller önskar. Jag tycker att det är positivt, för det finns ju dom som stänger av helt och hållet också...

Nu är jag trött, vi hörs vidare om du vill i morgon.
Kram och godnatt!
S.

Redigerat av Sussie F-Flower: 11-09-2008, 00:29